I en intressant artikel om upplysningen av Gunnar Petri i Fri Tanke 5 juni 2024 ”Upplysningen är ständigt aktuell” beskriver han Marx idéer så här: (mina kursiveringar)
”Marx hårdkokta program tog lika mycket avstånd från upplysningen som Herder, men den hegelianska dialektik som utgjorde grunden förutsatte samtidigt den franska revolutionen. I dess första, enligt Marx nödvändiga och borgerliga, fas ändrade pendeln riktning mot den socialistiska revolutionen. I denna skulle en liten, besjälad elit av dygdiga människor gripa den odelade makten med våld och införa en sträng diktatur.
I Marx föreställningsvärld hade denna elit också en vetenskapligt grundad determinism på sin sida – så långt gick inte ens Rousseau. Marxismen och senare marxism-leninismen blev på detta sätt fixerade vid franska revolutionen som referensram, och därmed vid upplysningen.
På detta sätt, men bara på detta sätt, kan man säga att sovjetsystemet har sina rötter i upplysningen. Individuella mänskliga rättigheter, strävan mot demokrati, yttrandefrihet och rättssäkerhet är helt frånvarande i Marx tänkande, liksom frågan om hur hans framtida idealsamhälle skulle organiseras. Sedan man tagit kål på borgarna skulle staten vittra bort och försvinna. Rösträtt var inget att kämpa för, det skulle bara fördröja den socialistiska revolutionen. (mina kursiveringar)
Den marxistiska versionen av socialism växte gradvis i styrka inom de europeiska vänsterrörelserna, och när Första internationalen grundades 1864 var det på marxisternas initiativ. När Andra internationalen bildades, på hundraårsdagen av 1789, var de i majoritet. Denna vänster åberopade alltså franska revolutionens stolta anor men övergav dess viktigaste idémässiga arv.”
Men hur var det med Marx egentligen? Stämmer Petris beskrivning av hans idéer? En intressant genomgång av Marx görs i Martin Hägglund (2020) Vårt enda liv – Sekulär tro och andlig frihet. Volante – svensk översättning Andreas Vesterlund. Den svenska versionen är utvidgad och fördjupad jämfört med originalet The Life – Secular Faith and Spiritual Freedom som kom ut 2019. Hägglund är professor vid Yale University, bor i New York men uppvuxen i Sverige. I sidhänvisningar kallas boken H
Revolutionära rörelser har omvandlats till sin motsats när de gripit makten och infört olika former av partidiktaturer. ”Ingen som i dag anammar Marx idéer bör ursäkta sådana totalitära regimer, som misslyckades med att förstå hans insikter inte endast i praktiken utan även i teorin. För att återuppta och utveckla Marx insikter i en ny riktning behöver vi i stället ta oss an den fundamentala frågan om frihet som vägleder hans verk.”[1] (min kursivering)
Hägglund menar att vår andliga frihet har ett ovillkorligt värde är avgörande för hela Marx tänkande. Hans kritik av kapitalismen är begriplig endast i ljuset av ändamålet att förverkliga en samhällsform som skulle göra det möjligt för sociala individer att ta ansvar för sina egna liv. Det är därför Marx kritik av den liberala demokratin är en immanent kritik. En immanent kritik kritiserar inte en institution eller en ideologi med utgångspunkt i ett ideal som påbjuds utifrån. I stället lokaliserar den immanenta kritiken en motsägelse mellan de uttalade idealen för en institution eller ideologi och den faktiska, praktiska form som den visat sig i. En sådan motsägelse är immanent eftersom den är inneboende i själva institutionen eller ideologin.
”När det gäller den liberala demokratin är det viktigaste för Marx det uttalade idealet att varje person bör kunna styra sitt liv. Även om liberalismens olika former har blivit än mer mångskiftande sedan Marx tid, är en central lärosats i allt liberalt tänkande ett lika värde för alla individer ….i den mening att varje individuellt liv har ett absolut värde, som inte är relativt i förhållande till ett annat liv.” …”Det är värt att stanna upp för att begrunda det anmärkningsvärda och djupt radikala i den liberala idén om individuell frihet.”[2]
”Demokratin är lösningen på varje författnings gåta”, skriver Marx, eftersom vi endast i demokratin ”finner författningen uppbyggd på sin sanna grundval”[3]…. Vi styrs inte av lagen (som i religionen), vi styr lagen. ”I demokratin”, betonar Marx ”existerar inte människan för lagens skull, utan lagen existerar för människans skull, den är den mänskliga existensen.”[4] I en demokrati står vi inte till svars inför Gud, utan inför varandra. Vi måste argumentera för våra idéer om det allmänna bästa och förhandla om de bästa medlen för att uppnå våra mål tillsammans.”[5] (Min kursivering)
”I motsats till vad Piketty och många andra framlägger Marx inte en profetia om att profitkvoten oåterkalleligen kommer att falla, och därmed leda till kapitalismens självförstörelse. Även om en sådan apokalyptisk vision av kapitalismens öde ofta tillskrivs Marx, är den oförenlig med hans faktiska analys. Marx gör inga empiriska förutsägelser. I stället analyserar han den ”rörliga motsägelse” som är inneboende i det kapitalistiska produktionssättet. Eftersom motsägelsen är dynamisk och rörlig kan det finnas ett obegränsat antal ”motverkande” strategier som lyckas hålla det kapitalistiska systemet vid liv. Poängen är inte att fastslå att kapitalismen oundvikligen kommer att ta livet av sig själv, utan att fastslå att kapitalismen endast kan hålla sig vid liv genom en destruktiv och självmotsägande dynamik” [6]
”Det är därför ett allvarligt misstag att tro att tendensen till kriser förebådar kapitalismens undergång. Kriser är essentiella för cyklerna av kapitalansamling och nödvändiga för den fortsatta produktionen av kapitalrikedom.”[7] (Min kursivering)
” Hayeks kritik av socialismen bygger på antagandet att alla former av socialism kräver centralplanering i en hierarkisk, odemokratisk struktur. Hayek menar att ekonomisk, politisk och existentiell frihet i sista hand är oskiljbara former av frihet. Detta instämmer Hägglund i, men menar att Hayek inte fullföljer sitt resonemang, eftersom han betraktar ekonomisk organisation i enbart instrumentella termer. Ekonomin ser han som endast ett medel för individuella ändamål. [8]
”Frågor om ekonomisk organisation kan dock inte reduceras till de medel genom vilka vi uppfyller våra ändamål. Hur vi organiserar ekonomin för våra liv är i sig ett uttryck för hur vi förstår relationen mellan medel och ändamål. Ekonomiska frågor utgör kärnan i varje form av andligt liv, eftersom de handlar om vår prioritetsordning. Hur vi organiserar vår ekonomi är i sista hand en fråga om hur vi förstår värdet av olika aktiviteter och vad vi anser vara värt att göra med vår tid. Den ekonomiska organisationen av vårt samhälle formar inte bara våra medel utan även våra ändamål.”[9]
Det är klart att det kommer att behövas planering. Enligt Hayek gäller frågan om hur planeringen ska skötas ”om den ska skötas centralt, av en enda auktoritet för hela det ekonomiska systemet eller om den ska delas upp mellan många olika individer.”[10]
”För Hayek uppnås det idealiska förhållandet mellan del och helhet genom ”marknadens spontant formade ordning”[11], som ger upphov till en ”mer effektiv fördelning än någon plan skulle kunnat uppnå.”[12]
”Liksom andra liberala tänkare behandlar han den kapitalistiska marknadsekonomin som det bästa möjliga verktyget för fördelningen av rikedom, snarare än en unik social form för produktionen av rikedom. Hayek har förvisso rätt i att en av de centrala frågorna för en rationell ekonomisk ordning bör vara ”hur man ska säkerställa den bästa användningen av de resurser någon av samhällsmedborgarna känner till, för ändamål vars relativa betydelse endast dessa individer känner till.”[13] Hayek ignorerar dock att en kapitalistisk marknadsekonomi inte kan vara en rationell ekonomisk ordning. Som individuell kapitalist strävar jag inte efter den bästa användningen av tillgängliga resurser, utan efter det mest effektiva sättet att göra vinst. Dessutom är vi som kapitalistiskt samhälle inte inriktad på produktion för konsumtionens skull. I stället är det överordnade målet i produktionen att utvinna mervärde som kan skapa tillväxt av kapital.”[14]
Gemensamt ägande av produktionsmedlen betyder inte att de ägs av en totalitär stat. Under den demokratiska socialismen sköts produktionen av självbestämmande kooperativ som samarbetar lokalt och globalt. Av samma skäl är vi fria att ha privat egendom i en konkret mening. Vi kan ha våra egna maskiner, våra egna hus, våra egna datorer, våra egna böcker och så vidare, i den mening att vi kan använda dem för ändamål som vi själva väljer och ingen har rätt att ta dem ifrån oss mot vår vilja. Vi kan alltså ha privat egendom i konkret mening, men vi kan inte ha privat egendom i den abstrakta mening som omvandlar egendom till en vara som kan köpas och säljas för vinst.”[15]
” Gemensamt ägande av produktionsmedlen innebär därför inte att vi måste anamma en hierarkisk centralplaneringsmodell. Tvärtom är gemensamt ägande av produktionsmedlen ett nödvändigt villkor för det ömsesidiga bestämmandet av relationen mellan del och helhet, som Hayek felaktigt tror kan uppnås genom kapitalismens fria marknad.”[16] (Min kursivering)
Hägglund menar att ett ”konkret användande av kunskap blir möjligt under den demokratiska socialismen, eftersom drivkraften att skapa eller distribuera programvara inte är att göra vinst. I stället utgör insikten om ett problem som problem och ett behov som behov i sig drivkraften för att skapa en programvara som kan lösa ett problem och tillgodose ett behov. Eftersom teknologiska lösningar inte är patentskyddade under den demokratiska socialismen kan de nya teknologierna dessutom fångas upp och spridas i samhället i den mån de visar sig användbara utanför det sammanhang där de skapats. På så vis kan teknologierna och produkterna visa sitt sociala värde genom sin konkreta användbarhet snarare än genom sitt abstrakta bytesvärde.”[17]
Det är viktigt att uppmuntra anställdas egna omdömen och göra upp med New Public Management (NPM). Kvalitetsarbete ska vara en kompetensutveckling där man tar tillvara erfarenheter som växer fram underifrån och ett sätt att hjälpa personalen att styra sin egen verksamhet. Den mätbarhetskultur som NPM utvecklat har tvärtom lett till ökad centralisering. ” Kontrollsystem, uppföljningar, utvärderingar och avrapporteringar av effektivitet, besparingar och prestationer blev därmed allt viktigare och tar än idag alltmer tid.”[18] Bornemarks bok visar att det inte är bra att utveckla alltmer strikta riktlinjer och mätmetoder uppifrån utan att det framför allt gäller att utveckla personalens eget omdöme att lösa komplexa situationer i verkligheten där det inte finns något nerskrivet facit. Det krävs en helhetssyn och att personal kan utveckla sitt eget ansvar.
Det handlar ju om nya sätt att samarbeta. Vi ska kanske uppmuntra kooperativa verksamheter och även löntagarägda företag.[19] Berättelsen om samarbete och långsiktighet som förutsättningen för att bättre och tryggare samhälle måste få fäste bland folk igen. Idag är konkurrens ett honnörsord även mellan människor. Genom fackföreningar har vi lärt oss vikten av att löntagare samarbetar och därför gör kapitalister allt för att motarbeta dessa. Genom hyresgästföreningar har hyresgästernas villkor förbättrats även om mycket fortfarande återstår. Kooperativ hyresrätt är ett alternativ till dagens bostadsrätter som blivit alltmer lika ägarlägenheter. Föreningsverksamhet och samarbete i olika former ger oss kunskap om vikten av att samarbeta,
[1] Martins Hägglund (2020) Vårt enda liv – sekulär tro och andlig frihet. s. 32
[2] H. s..260
[3] Marx, Critique of Hegel’s Doctrine of the State, s.87
[4] a.a., s. 88
[5] H s. 311
[6] H s. 333-334
[7] H s. 336-337
[8] H s. 338-339
[9] H s. 339-340
[10] Hayek, The Use of Knowledge in Society, I Individualism och Economic Order (1948), s.79, H s. 340
[11] Hayek, New Studies in Philosophy, Politics, Economics, and the History of Ideas (1978), s.10
[12] a.a., s. 63 H s. 340
[13] a.a., s.78
[14] H. s. 341-342
[15] H s. 349
[16] H s. 350
[17] H s. 351
[18] Jonna Bornemark (2018), Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas världsherravälde, Volante, s. 31–32.
[19] Ett Sverige där anställda äger – En idéskrift från Global utmaning av Sophie Nachemson-Ekvall (2018)
Sven Bergen's blogg 