I Clara E. Mattei (2023) Kapitalets ordning – Hur ekonomer skapade åtstramningsdoktrinen och banade väg för fascismen, Verbal förlag[1] visar hon genom att berätta historien om återuppbyggnaden efter första världskriget hur åtstramningsperspektivet var och fortfarande är en avancerad övning i klassherravälde. ”Den förkroppsligade statens aktiva ingripande för att förstärka kapitalackumulationen genom privatiseringar, räddningspaket för finansindustriella komplex, monetär deflation och framför allt tvångsbetonad kontroll av arbetskraften.”[2] Hon visar bland annat hur sammanvävda åtstramningspolitiken i det fascistiska Italien och Storbritanniens parlamentariska demokrati faktiskt var. En bärande pelare är att framställa de ekonomiska förslagen som togs fram vid konferenserna i Bryssel 1920 och Genua 1922 som opolitiska. En ny finansiell lag. ”Denna lag bestod av kärnprinciperna för modern åtstramningspolitik: ”sparsamhet” (i betydelsen att minska på både statliga utgifter och arbetarklassens utgifter) och ”hårt arbete” (även detta påtvingat arbetarklassen). Att Worthington-Evans valde att jämföra dessa principer med något så storslaget som den justinianska lagsamlingen från år 529 säger något om vilka kraftfulla och omfattande åtgärder man avsåg att vidta: på samma sätt som den justinianska lagsamlingen kommit att utgöra Europas juridiska ryggrad skulle åtstramningens lagar forma vårt samhälle – vilket de faktiskt gjort och gör än idag.”[3] En bärande pelare är en så kallad oberoende riksbank som vi har i Sverige och Europeiska Centralbanken (ECB). ”ECB har ingen skyldighet att finansiera medlemsländernas offentliga underskott, vilket kraftig begränsar den expansiva finanspolitiken inom de olika staterna.”[4] Hur detta fungerar i Sverige har Elinor Odeberg beskrivit.[5]
” Den inflation man ska bekämpa är heller inte riktigt vad den framställs som i debatten.
– Nu har vi ett stort fokus på att löntagarna ska stå tillbaka samtidigt som företagen har gjort stora vinster. Hälften av det senaste halvårets inflation är ökade vinstmarginaler, säger hon.
Enligt SCB har Sverige de tredje mest skuldsatta hushåll i EU och många familjer är bokstavligen belånade upp till taknocken. Det är en direkt följd av Riksbankens tidigare politik där minusräntor bidragit till en spiral av ständigt högre bostadspriser och större bolån.
Tills nu. De problem som man försöker lösa har man alltså till stor del skapat själv.
När Elinor Odeberg skulle skriva sin bok började hon med att leta efter den vetenskapliga grunden till dagens oberoende riksbanker och tro på högräntepolitik. Den visade sig vara svag.
– Oberoende centralbanker blev på modet under 90-talet, men det har inte varit normen tidigare i historien. Man expertifierade ekonomisk politik men jag skulle säga att sunt bondförnuft kommer man ganska långt med, säger hon.
Det finns ett stort demokratiskt problem med en oberoende riksbank.
– Väljarna vänder sig till politikerna när priserna ökar och med samhällsproblem överlag, man förväntar sig att det är politiken som ska lösa det. Inte teknokraterna på Riksbanken. Den diskrepansen mellan var människor tror att ansvaret ligger och var det faktiskt hamnar blir skadligt för demokratin, säger hon.
Löftet med en oberoende Riksbank var ju att kloka ekonomer, inte populistiska politiker, skulle hålla i penningpolitiken. Och att systemet då skulle vara stabilt med en inflation på runt två procent.[6] Men erfarenheterna hittills visar väl att löftet inte hölls?
[1] Originalet utkom 2022 på engelska
[2] Clara E. Mattei, s. 323
[3] a.a. s. 159
[4] a.a. s. 313
[5] Elinor Odeberg (2023), Dyrtider – Så bekämpar vi inflationen, Atlas. Den bör alla läsa!
[6] Taget från Aftonbladet den 23 september 2023
Sven Bergen's blogg 