Category: Okategoriserade

Hyresgäster har idag för lite att säga till om sitt boende, framför allt när det gäller den ekonomiska delen. Hyresförhandlingarna spelar ju en viktig roll för att begränsa hyrorna, men det är ägaren som bestämmer över investeringar, upprustning etc. Speciellt i den privata hyresrätten finns det alltför många vars enda syfte med sitt ägande är vinst. Ju högre desto bättre. Men det måste inte vara så. Hyresgästerna eller de boende i hyresrätt skulle kunna bestämma över till boende. Det finns ett alternativ som heter kooperativ hyresrätt. Den fungerar ungefär som HSB innan priserna släpptes fria för bostadsrätter. Man behöver betala en insats som föreningen bestämmer när man flyttar in och som man sedan får tillbaka när man flyttar. Inga mäklare som ska ha pengar är inblandade. Riskerna för den enskilda är små eftersom man inte kan förlora pengar. Den penningkarusell som kännetecknar dagens bostadsrättsmarknad slipper man. Och tröskeln sänks rejält för de som söker bostad jämfört med de hutlösa priserna på bostadsrätter idag. När en privat hyresvärd vill sälja sina fastighet har en även en kooperativ förening rätt till förtur enligt nuvarande lag. Problemet är att denna förening inte har möjlighet idag att ta lån med fastigheten som säkerhet för att köpa den. Det skulle behövas en lagändring här, så att en kooperativ hyresrättsförening kunde låna pengar mot säkerhet i fastighetens värde. Eller underlätta det på något annat sätt. Hyresgästföreningen skulle kunna bilda denna typ av bostadsförening för de medlemmar som vill och även stödja den med detta genom sitt kunnande. I denna kooperativa hyresrättsförening ska medlemmarna betala en årsavgift som används till planering av nya kooperativa hyresrätter och som förmedling av lediga lägenheter efter medlemstid. Så fungerar SKB i Stockholm. SKB står för Stockholms Kooperativa Bostadsförening och är en kooperativ hyresrättsförening som äger och förvaltar nära 8 500 lägenheter i Stockholm. SKB är en av de största privata hyresrättsaktörerna i Stockholm. Verksamheten som SKB bedriver är så kallad not-for-profit vilket innebär att överskottet återinvesteras och används till att utveckla verksamheten samt finansiera nybyggnationer och underhåll av fastigheterna. För att söka en bostad hos SKB behöver du bli medlem i föreningen. Medlemskapet kostar 2 250 kr, varav 2 000 kr går till medlemsinsatsen och 250 till årsavgiften. För att behålla din turordning/plats i kön måste du sedan betala 1 000 kr per år tills du uppnått full medlemsinsats på 30 000 kr.  En bostadsförening ger hyresgästerna makt över sitt boende, kan förhindra onödiga lyxsaneringar och bidra till att hålla nere driftskostnader och underhåll. Ett hushåll – en röst när man väljer styrelse. Det blir betydligt dessutom enklare om ett samboende par inte längre vill bo ihop med en sådan lösning. Det är tre månaders uppsägningstid och man får tillbaka sin insats. Det kommer inte längre att handla om miljoner och stora personliga lån. En sådan insats är lättare för en vanlig knegare att klara. Det handlar om vanligt boende i första hand, med egna lägenheter. Men det kan dessutom passa för de som vill ha ett kollektivt boende. Det är dags för de politiska partierna att stödja hyresgästerna. Dels genom att ge hyresgästerna samma stöd som de boende i köpebostäder. Dels genom lagstiftning och andra åtgärder som underlättar bildande av kooperativa hyresrätter.

I vår regeringsform står det:  Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.”

Så har det ju inte blivit. Och inte bara för boendet. Utvecklingen i Sverige beror på den politik som förts och inte minst pga. avregleringen av finansmarknaden. Det finns ett par böcker som beskriver detta på ett bra sätt. Stig Westerdahl, som är professor i företagsekonomi, kom 2012 ut med ”Det självspelande pianot – Kalkylerna & kapitalet som skapar Sveriges bostadskris, Dokument Press som beskrivit detta utförligt. Det nya sättet att kalkylera och belåna köpebostäder. Som bygger på gissningar om framtida värden som påverkar dagens värdering, det så kallade nuvärdet. I Andreas Cervenkas ”Fuskbygget – Så knäckte bostadsmarknaden Sverige och världen, Albert Bonniers förlag (2024) ges en målande beskrivning av denna sjuka bostadspolitik, som gjort svenska hushåll till de mest skuldsatta. Ekonomifakta: ”Under det fjärde kvartalet 2025 uppgick hushållens skulder till drygt 5 000 miljarder kronor, vilket nästan är lika mycket som Sveriges årliga BNP på omkring 6 000 miljarder kronor. Sedan mitten av 1990-talet har hushållens skulder ökat snabbare än inkomsterna.”

Köpebostäder är kraftigt subventionerade av staten i Sverige genom ränte- och ROT-avdrag. 2024 var det totala stödet 73 miljarder. 2025 gjordes en tillfällig höjning av ROT-avdragen så den sammanlagda summan steg till cirka 83 miljarder. Samtidigt går inte ett öre i stöd till hyresrätten. Det finns bostadsbidrag för hushåll med låga inkomster, framför allt ensamstående med barn i hyresrätt. Statens utgifter för bostadsbidrag har minskat under 2000-talet och uppgick till cirka 4,6 miljarder kronor år 2024. Samtidigt som stödet till köpebostäder har ökat så har bostadsbidragen minskat trots att hyrorna stigit kraftigt. Minskat stöld till de som har det sämst samtidigt som stödet ökat till bättre ställda. Det är ju en typisk politik som Tidöregeringen med stöd av SD bedriver.

Det märkliga sättet att beräkna nuvärden har nu kolliderat med de ökande räntorna. Därför har priserna på köpebostäder efter toppen 2022 har sjunkit rejält. ”I början av 2024 var svenska bostadspriser, justerade för inflation, tillbaka på samma nivå som våren 2015. Nästan ett decenniums uppgång var alltså utraderad. Denna rätt dramatiska utveckling har varit lätt att missa för de som bara följer medierapporteringen. Där, precis som i vårt eget medvetande, kretsar det mesta kring nominella priser. Dessutom låter medier av någon anledning fastighetsmäklare kommentera och analysera bostadsmarknaden, alltså personer som har ett inneboende intresse av att priserna går upp. Pessimism är sällsynt.”[1] Mäklarstatistik redovisar endast nominella priser.

Särskilt dåligt har det gått för fastighetsägare som har köpt fastigheter när priserna var som högst. Akelius gjorde ett jätteklipp på Heimstadens bekostnad. Men sjunkande fastighetspriser har inte medfört någon lättnad för hyresgäster. Hyrorna har fortsatt att stiga nu snabbare än konsumentprisindex (KPI) och hushållens inkomster.  

---

[1] Fuskbygget, s. 38-39.

Jag har funderat på Coop. Det är något som skaver. Det har ju inte gått så bra för Coop som det borde. Jag är ju medlem i Coop och handlar lite i dess affärer. De som ligger nära är små och har därför också lite högre priser liksom småbutiker inom ICA och andra privatägda. Men även stora Coop-affärer har inte tillräckligt låga priser. Coop borde effektiviseras. Jag tror att Coop skulle kunna fungera bättre och även pressa ner priserna om de anställda ägde sin butik, eller kanske butikerna i samma område. Då borde man kunna bättre ta till vara personalens kunskap. Naturligtvis ska de vara kvar inom i det större Coop, för att kunna göra gemensamma inköp. Ägarna inom ICA gör ju stora vinster. Inom kooperationen, som inte fungerar på samma sätt, borde det vara större möjligheter att hålla nere priserna. Inte bara butikerna utan även de andra verksamheterna i Coop skulle kunna vara personalägda. Små privata butiker skulle kunna bli en del av Coop. På så vis skulle man kunna få en verksamhet som inte skapar miljardärer utan har bra varor till låga priser. På småorter kan man tänka sig ett samarbete mellan de anställda i butiken och invånarna i kooperativ form. Även butiker utan personal kan ingå i en kooperativ förening och vara en del av det större Coop. Jag känner inte till om detta har diskuterats, i varje fall vore det intressant att få delta i en diskussion om en sådan förändring. Vad tycker du?

Fackets roll vid skapande av personalägda/demokratiska företag

Inom ett och samma företag eller verksamhet finns ofta flera olika fackliga organisationer. Dessa borde kunna samarbeta om att skapa förutsättningar för en fond för samtliga anställda och dess regler i privata företag. Regler behövs bland annat eftersom facken ofta företräder anställda i olika ställningar inom företagen och det sker ständiga förändringar beroende på att anställda slutar och nya tillkommer. När de anställda tagit över företaget är det läge att se över arbetsorganisationen och de olika rollerna. Eftersom det finns ett gemensamt intresse för att företaget ska gå bra bör denna översyn, trots de förändringar den kan komma att medföra, ändå kunna ge en trevligare atmosfär och ökad sammanhållning. De fackliga organisationerna skulle kunna spela en viktig roll för denna demokratisering av arbetslivet som kan ge de anställda verklig makt över sina företag. Det krävs både engagemang och kunnande, samtidigt som detta kan skapa entusiasm bland fackens medlemmar och företrädare. Och självklart kommer facken att spela en viktig roll även personalägda företag. Även i dessa kommer det att vara konflikter, enskilda kan komma i kläm, företagen kan hamna i svårigheter.

Ökat personalinflytande i offentlig sektor

De som arbetar inom den offentliga sektorn arbetar på uppdrag av medborgarna och kan därför inte, i synnerhet inte de som utför myndighetsutövning, ges självbestämmande. ”Men det hindrar inte att offentliganställda ges ett ökat inflytande över den löpande förvaltningen och att man stärker det som inom ledarskapslitteraturen kallas för medarbetarskap.”^[1]  Kommuner, regioner och statliga verk skulle kunna gå före. En tanke är att de anställda kan välja ledning inom det delområde som de arbetar inom. Det behövs en förändring för att skapa en annan modell för styrning av arbetet än den centralstyrning som NPM (New Public Management) medför och som lett till en växande byråkrati med ständiga mätningar som tar tid från verksamheten. Det behövs en organisationsmodell där de anställdas erfarenheter från verksamheten i alla led används. I statsägda företag som SJ, Vattenfall, Systembolaget är det regeringen som utser styrelsen, men där skulle arbetsledning kunna väljas av anställda för att kunna utnyttja den kunskap och erfarenhet som de anställda har. Syftet är att ett ökat ansvar och inflytande gör arbetet roligare och förmodligen också effektivare. Det är ju de som arbetar i verksamheten som också bär upp den och har kunskap om hur den fungerar. Men att ändra på hur verksamheter har fungerat i många år är ingen kvick fix, utan det behövs nya erfarenheter och försök. Ett samarbete med de fackliga organisationer i de olika verksamheterna är nödvändigt vid en sådan förändring. För Socialdemokraterna borde detta vara ett led i arbetet för ett ökat personalinflytande.

---

[1] Patrik Witkowsky (2024) Vi kan styra oss själva – En bok om ekonomisk demokrati. Atlas förlag, s 234-235

Vi behöver ett mer demokratiskt arbetsliv

De som har ett jobb ägnar en stor del av dagen åt detta liksom resor till och från arbetet. Det finns ju både så och stora företag. I synnerhet stora företag ägs främst av folk som varken är på företaget eller känner till hur det är att arbeta i det. Det som betyder för dem är hur stor aktieutdelningen blir. I synnerhet sk. indexfonder ägs av människor som bara är intresserade av deras avkastning. Jag tror inte att det är bra när ägare till företag inte känner till dess verksamhet. De som verkligen vet hur företaget fungerar och gör är de som arbetar i det på olika nivåer och med olika saker. Men de har ingen beslutsrätt i företaget. Deras arbetskraft hyrs av företaget som bestämmer vad som ska göras och hur det ska ske.

Personalägda företag – demokratiska företag

Personalägda eller demokratiska företag är företag som ägs av personalen i företaget. I dessa demokratiska företag tillsätter personalen företagsstyrelsen enligt principen ”en person, en röst” och bestämmer över hur företagets resultat ska användas. Delas ut till personalen, återinvesteras eller en kombination. Det är svårt att genomföra i Sverige, eftersom de anställda sällan har tillräckliga resurser för att köpa företaget. Personalförvärv av företag bör göras av en juridisk person, en stiftelse, en ekonomisk förening eller ett aktiebolag. Den juridiska personen bör kunna låna till köpet med företagets tillgångar som säkerhet, vilket inte är möjligt i Sverige idag. Bestämmelserna inom bolagsrätt och skatterätt är hinder.

Så här kan personalen ta över företag

”Företagen borde”, som Owen D. Young uttryckte det, så småningom ”tillhöra de människor som ger dem sina liv och ansträngningar”, vilket skulle innebära en framtid ”utan några hyrda människor”. För att förverkliga den här typen av visioner utarbetade affärsjuristen Louis O. Kelso på 1950- och 1960-talet de första modellerna för Employee Stock Ownership Plan (ESOP). De beskrevs i boken The Capitalist Manifesto från 1958. De byggde på att de anställda bildade en fond (trust) som tog ett lån med företaget som säkerhet. De lånade pengarna användes sedan för att köpa de tidigare ägarnas aktier. Företaget gjorde regelbundna avsättningar till personalfonden, vilka användes för att amortera ned lånet…. Upplägget var hämtat från rikskapitalindustrin där kapitalstarka investerare köpte företag via så kallade belånade förvärv (leveraged buyouts). Det innebar att de använde tillgångarna i det förvärvade företaget som säkerhet för lånet som användes för att genomföra affären.” ^[1](ESOP) som anställda kan använda för att köpa ut en tidigare ägare gynnas av lagstiftningen i USA sedan mitten av 1970-talet.

Hade vi haft en sådan lagstiftning hade kanske Volvo ägts av de anställda och inte av ett kinesiskt företag. Det gjordes försök av anställda i Sverige men bestämmelserna inom bolagsrätt och skatterätt var ett hinder. I Sverige är personalägda företag pga lagarna sällsynta jämfört med i andra länder. I Sverige skulle vi dessutom kunna ha en lag som gav anställda förtur om ett företag ska säljas. Vi har en lag idag som ger en bostadsrättsförening eller en kooperativ bostadsförening rätt till förtur att köpa en hyresfastighet som ska säljas. Varför finns det ingen motsvarande lag när det gäller försäljning av företag?

Man kan även tänka sig skattelättnader för ägare av företag som säljer till personalen i form av sänkt reavinstskatt.^[2] Denna modell skulle också kunna garantera fortlevnaden av företag där ägaren/ägarna inte orkar längre, men vill att företaget ska fortleva. Fler personalägda företag kan vara ett steg mot en ekonomisk demokrati.

I sin bok Den inre ojämlikheten (2018) hävdar jämlikhetsforskarna Wilkinson och Pickett att personalägande kan vara en väg för att hjälpa lågavlönade att bygga upp ett eget sparande i och med att personalen får del av företagets resultat.

Det finns flera argument, enligt Witkowsky, för personalägda, demokratiska företag:

• Ett rikare arbetsliv
• Mer demokratiska medborgare
• En mer effektiv och innovativ ekonomi
• Ökad jämlikhet
• Bättre ägarstyrning i storföretag
• Lyckade generationsskiften i små och medelstora företag
• Ett stöd till den gröna omställningen^[3]

Flera liberala tänkare som Wilhelm von Humboldt, Alexis de Toqueville, John Stuart Mill, Bertrand Russel ”med avstamp i en upplysningstanke om den mänskliga naturen, har argumenterat för att människan behöver frihet och självbestämmande för att utvecklas och blomstra. Av den anledningen var de skeptiska till det hierarkiska lönearbetet, vilket de betraktade som en utvecklingshämmande samhällsinstitution. Idag finns också forskning som visar att det finns stora hälsorisker förenade med hierarkiska arbetsplatser. ….Att främja arbetsplatsdemokrati och demokratiska företag kan således ses både som ett sätt att stävja vissa samhälleliga problem, och som ett sätt att bana väg för en ljusare framtid där människor i högre grad kan trivas, utvecklas och nå sin fulla potential.”^[4]

..”historien visar att man bara kan förhandla om förhållandena inom det rådande ekonomiska systemet, inte driva fram något nytt. Med andra ord, man kan kämpa om fördelningen av den existerande kakan men inte baka en ny.”^[5] Men det finns krafter utanför arbetsrörelsen som ser behovet av ett annat ägande. I en artikel i DN debatt 2015. ”Under parollen – det nya näringslivets behov – formulerade sex unga framgångsrika entreprenörer sina krav på politiken. Det första man framhöll, var överraskande nog, att man önskade bättre möjligheter att dela ägandet med de anställda……….. Detta resonemang byggde på att denna typ av företag är så beroende av de anställdas uppslutning, kunnande och kreativitet att de inte kan styras på det hierarkiska sätt som gällt för den traditionella industrin. Att göra de anställda till delägare löser till stor del detta problem.^[6] Men detta gäller nog i praktiken även andra företag. Att personalen får ett direkt intresse i att företaget/verksamheten går bra och kan hitta på förbättringar av verksamheten spelar nog en viktig roll i alla företag.

---

[1] Patrik Witkowsky (2024) Vi kan styra oss själva – En bok om ekonomisk demokrati, Atlas, s.32 I kommande fotnoter skriver jag W. när detta verk citeras.

[2] W. s 224

[3] W. s. 53-134     

[4] W. s. 67.

[5] Bo Rothstein (2023) Grundbulten – Tillit och visionen om en liberal socialism, Fri Tanke, s. 304.

[6] A.a. s 304

Sverige behöver demokratiseras. I detta arbete kan vi utgå från Sveriges regeringsform kapitel 1, paragraf 1 och 2:

”1 kap. Statsskickets grunder

1 §   All offentlig makt i Sverige utgår från folket.

Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.

Den offentliga makten utövas under lagarna.

2 §   Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

Det allmänna ska främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer.

Det allmänna ska verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden samt värna den enskildes privatliv och familjeliv.

Det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas till vara. Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person.

Samiska folkets och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas. Lag (2010:1408).”

Dessa paragrafer är en del av det som ska känneteckna det svenska samhället. Ibland kan man mötas av påståenden om att dessa skrivningar är allmänna och utan rättslig kraft. Men de är av central betydelse för hur vårt svenska samhälle ska eller åtminstone bör fungera. De ingår i vår grundlag. Samtidigt kan vi se att samhället inte har lyckats uppnå målen i regeringsformen. Det finns åtminstone ett riksdagsparti som inte håller med om vår regeringsform. Alla partier och människor har inte respekt för eller till och med tror inte på allas lika värde. Vi har en enorm arbetslöshet, det finns för få bostäder som folk har råd med, samhället kännetecknas av ökad ojämlikhet, rasism florerar, ett parti förtalar islam liksom människor med vissa ursprung. Det satsas för lite på människors utbildning och hälsa. Demokratins idéer är inte vägledande inom arbetslivet eller boendet. Ja, exemplen är många på samhällets misslyckande.

Varken stater, partier, män eller andra ska bestämma hur kvinnor ska gå klädda. Varje människa ska ha rätt att välja hur den klär sig. Diktaturer som Afghanistan, Iran, Saudiarabien m.fl. använder lagar för att förtrycka kvinnor. I Sverige har varje människa rätt att välja hur den vill klä sig i offentliga sammanhang.

Men det finns ändå lagar och regler i Sverige om hur vi ska vara klädda vid olika tillfällen, i trafiken, sjukhus, på gator och torg, på allmänna badstränder o.s.v. I vissa yrken krävs särskild klädsel.

Folk har ansiktsskydd för att skydda sig mot infektioner, pollen, kyla mm. De som kör motorcykel är vanligtvis helt omöjliga att se ansiktet på. Vi har jultomtar på gatan. Masken Anonymous används, vid karnevaler spökar vi ut oss, en del vill klä ut sig till olika djur. Ja, exemplen är många. En person måste kunna dölja sitt ansikte vid demonstrationer för att visa sin åsikt utan att råka illa ut. I andra fall är det rimligt att kräva att ansiktet visas för att veta att en person har rätt att närvara. Jag anser att man inte ska få köra bil maskerad utan att vara möjlig att identifiera. Affärsidkare ska ha laglig rätt att kunna vägra att ta emot kunder med maskerat ansikte av säkerhetsskäl (risk för rån mm). Men det ska vara affärsidkarens eget beslut och vara annonserat vid ingången. Av säkerhetsskäl i olika sammanhang, i en skola, bank och vid viss vård bör man visa sitt ansikte för att kunna identifieras. Men den lagstiftning som KD vill ha är enbart riktat mot viss klädsel som är ovanlig i Sverige. Min eller andras åsikter om denna klädsel är ingen grund för lagstiftning. Det går ju att ändra en Burka eller en Niqab och kalla den något annat och utforma den annorlunda för att ändå tvinga kvinnor att dölja sitt ansikte. Skyddsmask och mörka glasögon kan vara ett sätt. Uppfinningsrikedomen är stor. Därför är det funktion (dölja ansikte eller skyddsskäl) och tillfälle (när och var) som en lagstiftning ska precisera.

Så här ser ordningslagen ut: “1 § Den som på allmän plats deltar i en allmän sammankomst enligt ordningslagen (1993:1617), som utgör demonstration eller som annars hålls för överläggning, opinionsyttring eller upplysning i allmän eller enskild angelägenhet, får inte helt eller delvis täcka ansiktet på ett sätt som försvårar identifikation, om det vid sammankomsten uppkommer en störning av den allmänna ordningen eller en omedelbar fara för en sådan störning. Detsamma gäller den som på allmän plats deltar i en folksamling, som inte utgör allmän sammankomst eller offentlig tillställning enligt ordningslagen, om folksamlingen genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna. Förbudet gäller inte den som täcker ansiktet av religiösa skäl. Det gäller inte heller i den utsträckning deltagare i en allmän sammankomst, som avses i första stycket, med stöd av 2 kap. 11 a § ordningslagen fått tillstånd att helt eller delvis täcka ansiktet.”

Vid lagföring måste naturligtvis alla identifieras.

Personalägda eller demokratiska företag är företag som ägs av personalen i företaget I dessa demokratiska företag tillsätter personalen företagsstyrelsen enligt principen ”en person, en röst” och bestämmer över hur företagets resultat ska användas. Delas ut till personalen, återinvesteras eller en kombination.

Det är svårt att genomföra i Sverige, eftersom de anställda sällan har tillräckliga resurser för att köpa företaget. Personalförvärv av företag bör göras av en juridisk person, en stiftelse, en ekonomisk förening eller ett aktiebolag. Den juridiska personen bör kunna låna till köpet med företagets tillgångar som säkerhet, vilket inte är möjligt i Sverige idag. Bestämmelserna inom bolagsrätt och skatterätt är ett hinder.

Så här kan personalen ta över företag

”Företagen borde”, som Owen D. Young uttryckte det, så småningom ”tillhöra de människor som ger dem sina liv och ansträngningar”, vilket skulle innebära en framtid ”utan några hyrda människor”. För att förverkliga den här typen av visioner utarbetade affärsjuristen Louis O. Kelso på 1950- och 1960-talet de första modellerna för Employee Stock Ownership Plan (ESOP). De beskrevs i boken The Capitalist Manifesto från 1958. De byggde på att de anställda bildade en fond (trust) som tog ett lån med företaget som säkerhet. De lånade pengarna användes sedan för att köpa de tidigare ägarnas aktier. Företaget gjorde regelbundna avsättningar till personalfonden, vilka användes för att amortera ned lånet…. Upplägget var hämtat från rikskapitalindustrin där kapitalstarka investerare köpte företag via så kallade belånade förvärv (leveraged buyouts). Det innebar att de använde tillgångarna i det förvärvade företaget som säkerhet för lånet som användes för att genomföra affären.” [1](ESOP) som anställda kan använda för att köpa ut en tidigare ägare gynnas av lagstiftningen i USA sedan mitten av 1970-talet.

Hade vi haft en sådan lagstiftning hade kanske Volvo ägts av de anställda och inte av ett kinesiskt företag. Det gjordes försök av anställda i Sverige men bestämmelserna inom bolagsrätt och skatterätt var ett hinder. I Sverige är personalägda företag därför sällsynta jämfört med i andra länder. I Sverige skulle vi kunna ha en lag som gav anställda förtur om ett företag ska säljas. Man kan även tänka sig skattelättnader för ägare av företag som säljer till personalen i form av sänkt reavinstskatt.[2] Denna modell skulle också kunna garantera fortlevnaden av företag där ägaren/ägarna inte orkar längre, men vill att företaget ska fortleva. Fler personalägda företag kan vara ett steg mot en ekonomisk demokrati. Det är en marknadsekonomi där de flesta företag ägs och styrs demokratiskt av dem som arbetar i dem. Varför inte?

Personalinflytande i offentlig sektor

”Anställda inom den offentliga sektorn arbetar på uppdrag av medborgarna och kan därför inte, i synnerhet inte de som utför myndighetsutövning, ges samma grad av självbestämmande som i den privata sektorn. Den politiska demokratin kan inte överlåta kontrollen helt. …. Men det hindrar inte att offentliganställda ges ett ökat inflytande över den löpande förvaltningen och att man stärker det som inom ledarskapslitteraturen kallas för medarbetarskap.”[3]  Kommuner, regioner och statliga verk skulle kunna gå före. En tanke är att de anställda kan välja ledning inom det delområde som de arbetar inom. Det behövs en förändring för att skapa en annan modell för styrning av arbetet än den centralstyrning som NPM (New Public Management) medför och som lett till en växande byråkrati med ständiga mätningar som tar tid från verksamheten. Det behövs en organisationsmodell där de anställdas erfarenheter från verksamheten i alla led används. I statsägda företag som SJ, Vattenfall, Systembolaget är det regeringen som utser styrelsen, men där skulle vd kunna väljas av anställda för att kunna utnyttja den kunskap och erfarenhet som de anställda har. Syftet är att ett ökat ansvar och inflytande gör arbetet roligare och förmodligen också effektivare.

Facklig samverkan för demokratiska företag

Inom ett och samma företag finns ofta flera olika fackliga organisationer. Dessa bör samarbeta om att skapa förutsättningar för en fond för samtliga anställda och dess regler. Regler behövs bland annat eftersom facken ofta företräder anställda i olika ställningar inom företagen och det sker ständiga förändringar beroende på anställda slutar och nya tillkommer. När de anställda tagit över företaget lär de se över arbetsorganisationen och de olika rollerna. Eftersom det finns ett gemensamt intresse för företaget bör denna översyn, trots de förändringar den kan komma att medföra, ändå kunna ge en trevligare atmosfär och ökad sammanhållning. De fackliga organisationerna spelar här en viktig roll för denna demokratisering av arbetslivet som kan ge de anställda verklig makt över sina företag. Det krävs både engagemang och kunnande, samtidigt som detta kan skapa entusiasm bland fackens medlemmar och företrädare.

Om ekonomisk demokrati

Witkowsky definierar ekonomisk demokrati så här:

”En marknadsekonomi där de flesta företag ägs och styrs av dem som arbetar i dem. I dessa demokratiska företag tillsätter de anställda företagsstyrelsen enligt ”en person, en röst” och delar på resultatet.

Det innebär att det är de som är underställda företagsstyrelsen väljer styrelsen, alltså som när medborgarna i demokratiska kommuner, regioner och stater väljer sitt politiska styre. De anställda bör också ha rätt till frukterna av sitt eget arbete, alltså resultatet i företaget. Dessa rättigheter är under en ekonomisk demokrati personliga rättigheter knutna till dem som utför själva arbetet. De är inte äganderätter som kan köpas och säljas av vem som helst. Även detta påminner om den politiska medborgaren som inte kan gå på stan och sälja sin röst till högstbjudande.[4]

Witkowsky poängterar den viktiga skillnaden mellan kapitalism och marknadsekonomi. ”Kapitalismen bygger på att människor hyr ut sig själva till företag och underordnas styrelser de inte har något inflytande över. De har inte heller någon rätt till resultatet som skapas, endast en lön. Marknadsekonomi innebär att företag konkurrerar med varandra på en marknad. Den ekonomiska demokrati som jag förespråkar syftar till att succesivt avskaffa uthyrningen av människor, inte marknadsekonomin.”[5]

---

[1] Patrik Witkowsky (2024) Vi kan styra oss själva – En bok om ekonomisk demokrati, Atlas, s.32 I fotnoterna nedan skriver jag W. när detta verk citeras.

[2] W. s 224

[3] W. s 234-235

[4] W s. 237

[5] W. s. 236-237

Nu har jag läst den bok jag fick igår: “Konsten att avveckla en välfärdsstat – En granskning av det åtstramningspolitiska kretsloppet” av Åsa Plesner, Niklas Altermark, utgiven av Verbal. En genomgång av utvecklingen i Sverige de senaste 30 åren. Du bör läsa den! Den ger en klar bild av hur nyliberala idéer fick genomslag i Sverige i riksdagen och i partierna. De har medfört åtstramningar som vi inte hade behövt. Sverige är inget fattigt land. Vi har råd med en välfärd som omfattar alla, vi har råd med en fungerande sjukvård som inte sliter ut personalen, vi har råd med en skola med lärare som har tid att elevanpassa utbildningen etc. Drygt 100 sidor med många noter.