Fler personalägda företag med facklig hjälp

Det finns demokratiska företag? Det är företag som ägs av de anställda. I dessa företag tillsätter de anställda företagsstyrelsen enligt principen ”en person, en röst” och bestämmer över hur företagets resultat ska användas. Delas ut till de anställda, återinvesteras eller en kombination.

Det är svårt att genomföra i Sverige, eftersom de anställda sällan har tillräckliga resurser för att köpa företaget. Personalförvärv av företag bör göras av en juridisk person, en stiftelse, en ekonomisk förening eller ett aktiebolag. Den juridiska personen bör kunna låna till köpet med företagets tillgångar som säkerhet, vilket inte är möjligt i Sverige idag. Bestämmelserna inom bolagsrätt och skatterätt är ett hinder.

”Företagen borde, som Young uttryckte det, så småningom ”tillhöra de människor som ger dem sina liv och ansträngningar”, vilket skulle innebär en framtid ”utan några hyrda människor”. För att förverkliga den här typen av visioner utarbetade affärsjuristen Louis O. Kelso på 1950- och 1960-talet de första ESOP-modellerna. De byggde på att de anställda bildade en fond (trust) som tog ett lån med företaget som säkerhet. De lånade pengarna användes sedan för att köpa de tidigare ägarnas aktier. Företaget gjorde regelbundna avsättningar till personalfonden, vilka användes för att amortera ned lånet…. Upplägget var hämtat från rikskapitalindustrin där kapitalstarka investerare köpte företag via så kallade belånade förvärv (leveraged buyouts). Det innebar att de använde tillgångarna i det förvärvade företaget som säkerhet för lånet som användes för att genomföra affären.” [1] Employee Stock Ownership Plan (ESOP) som anställda kan använda för att köpa ut en tidigare ägare gynnas av lagstiftningen i USA sedan mitten av 1970-talet.

Hade vi haft en sådan lagstiftning hade kanske Volvo ägts av de anställda och inte av ett kinesiskt företag. Det gjordes försök av anställda i Sverige men bestämmelserna inom bolagsrätt och skatterätt var ett hinder. I Sverige är personalägda företag därför sällsynta jämfört med i andra länder. I Sverige skulle vi kunna ha en lag som gav anställda förtur om ett företag ska säljas. Denna modell skulle också kunna garantera fortlevnaden av företag där ägaren/ägarna inte orkar längre, men vill att företaget ska fortleva. Fler personalägda företag kan vara ett steg mot en ekonomisk demokrati. Det är en ny marknadsekonomi där de flesta företag ägs och styrs demokratiskt av dem som arbetar i dem. Varför inte?

Även inom den offentliga sektorn bör de anställda få ett verkligt inflytande över sin arbetssituation inom de ramar och regler som stat, region och kommun givit. En tanke är att de anställda kan välja ledning inom det delområde som de arbetar inom. I statsägda företag som SJ, Vattenfall, Systembolaget är det regeringen som utser styrelsen, men där skulle vd kunna väljas av anställda för att kunna utnyttja den kunskap och erfarenhet som de anställda har. En förändring för att skapa en annan modell för styrning av arbetet än den centralstyrning som NPM medför och som medfört en växande byråkrati.

Inom ett och samma företag finns ofta flera olika fackliga organisationer. Dessa bör samarbeta om att skapa förutsättningar för en fond för samtliga anställda och dess regler. Regler behövs bland annat eftersom facken ofta företräder anställda i olika ställningar inom företagen och det sker ständiga förändringar beroende på anställda slutar och nya tillkommer. När de anställda tagit över företaget lär de se över arbetsorganisationen och de olika rollerna. Eftersom det finns ett gemensamt intresse för företaget bör denna översyn, trots de förändringar den kan komma att medföra, ändå kunna ge en trevligare atmosfär och ökad sammanhållning. De fackliga organisationerna spelar här en viktig roll för denna demokratisering av arbetslivet som kan ge de anställda verklig makt över sina företag. Det krävs både engagemang och kunnande, samtidigt som detta kan skapa entusiasm bland fackens medlemmar och företrädare.


[1] Patrik Witkowsky (2024) Vi kan styra oss själva – En bok om ekonomisk demokrati, Atlas, s.13

Fler demokratiska företag!

Visste du att det finns demokratiska företag? Det är företag som ägs av de anställda. I dessa demokratiska företag tillsätter de anställda företagsstyrelsen enligt principen ”en person, en röst” och bestämmer över hur företagets resultat ska användas. Delas ut till de anställda, återinvesteras eller en kombination.

Det är svårt att genomföra i Sverige, eftersom de anställda sällan har tillräckliga resurser för att köpa företaget. Personalförvärv av företag bör göras av en juridisk person, en stiftelse, en ekonomisk förening eller ett aktiebolag. Den juridiska personen bör kunna låna till köpet med företagets tillgångar som säkerhet, vilket inte är möjligt i Sverige idag. Bestämmelserna inom bolagsrätt och skatterätt är ett hinder.

”Företagen borde, som Young uttryckte det, så småningom ”tillhöra de människor som ger dem sina liv och ansträngningar”, vilket skulle innebär en framtid ”utan några hyrda människor”. För att förverkliga den här typen av visioner utarbetade affärsjuristen Louis O. Kelso på 1950- och 1960-talet de första ESOP-modellerna. De byggde på att de anställda bildade en fond (trust) som tog ett lån med företaget som säkerhet. De lånade pengarna användes sedan för att köpa de tidigare ägarnas aktier. Företaget gjorde regelbundna avsättningar till personalfonden, vilka användes för att amortera ned lånet…. Upplägget var hämtat från rikskapitalindustrin där kapitalstarka investerare köpte företag via så kallade belånade förvärv (leveraged buyouts). Det innebar att de använde tillgångarna i det förvärvade företaget som säkerhet för lånet som användes för att genomföra affären.” [1] Employee Stock Ownership Plan (ESOP) som anställda kan använda för att köpa ut en tidigare ägare gynnas av lagstiftningen i USA sedan mitten av 1970-talet.

Hade vi haft en sådan lagstiftning hade kanske Volvo ägts av de anställda och inte av ett kinesiskt företag. Det gjordes försök av anställda i Sverige men bestämmelserna inom bolagsrätt och skatterätt var ett hinder. I Sverige är personalägda företag därför sällsynta jämfört med i andra länder. I Sverige skulle vi kunna ha en lag som gav anställda förtur om ett företag ska säljas. Denna modell skulle också kunna garantera fortlevnaden av företag där ägaren/ägarna inte orkar längre, men vill att företaget ska fortleva. Fler personalägda företag kan vara ett steg mot en ekonomisk demokrati. Det är en marknadsekonomi där de flesta företag ägs och styrs demokratiskt av dem som arbetar i dem. Varför inte?


[1] Patrik Witkowsky (2024) Vi kan styra oss själva – En bok om ekonomisk demokrati, Atlas, s. 13

Medelvärdenas tyranni

Konsumentprisindex ska ange kostnadsförändringen för en varukorg, där olika varuslag och tjänsteslag har olika vikter. Vikterna ska spegla ett normalhushålls utgifter. Men vilken information får vi egentligen med detta mått? Hur skiljer sig utgifterna mellan hushåll med låga inkomster och höga inkomster? De med låga inkomster lägger sannolikt en högre andel av utgifterna på boende och mat än de med höga inkomster. Och just dessa har stigit kraftigt under de senaste åren.

Det skulle vara möjligt att konstruera konsumentprisindex som visar hur det ser ut för olika inkomstgrupper och för olika hushållstyper, för att ge ett bättre underlag för politiska beslut. Men det skulle kräva betydligt större resurser för SCB.

Ett annat sätt att studera kostnadsförändringar för olika hushåll är undersökningen hushållens utgifter, som redovisas per hushållstyp, upplåtelseform och kommungrupp, men inte efter disponibel inkomst. Uppgift om medelinkomst finns med men används inte som fördelningsvariabel. Det vill säga av de redovisade tabellerna kan man inte se hur utgiftsandelarna skiljer sig mellan olika inkomstgrupper. Det är kanske möjligt att ta fram uppgifter om hur det ser ut för stora hushållsgrupper som ensamstående utan barn, samboende med och med barn. Uppgifter för ensamstående med barn redovisas inte alls.   

För en varaktig fred

Västvärldens och i synnerhet USA´s politik gentemot Israel och Palestinierna är upprörande. Det var inte palestinierna som genomförde förintelsen utan de drabbades genom att staten Israel skapades och hundratusentals fördrevs från sina hem och gårdar där de bott i generationer. Nu har staten Israel funnits i 76 år och människorna måste kunna leva i fred. Men palestinierna har också rätt att leva i fred och frihet. Därför måste Israels övergrepp och dödande på Västbanken och i Gaza omedelbart avslutas. Ockupationen av Västbanken och de illegala bosättningarna måste upphöra. Israels militär ska dras tillbaka till det egna landet.

Ibland hävdas att vi ska försvara den enda demokratin i mellersta Östern. Frågan är hur man kan införa demokrati i ett ockuperat land. Israels regering under Netanyahu gjorde vad den kunde för att underlätta för Hamas och splittra palestinierna för att förhindra en två-stats lösning. Israel styrs idag av öppna rasister. Det krävs nya tag för att skapa rimliga levnadsvillkor för palestinierna, så att de kan styra sitt land. Ett fredsavtal måste till, Gaza återuppbyggas. Det krävs gemensamma internationella ansträngningar för att skapa förutsättningar för en hållbar fred och demokratiska fri- och rättigheter för både palestinier och Israeler. Vackra ord räcker inte utan nu måste de demokratiska krafterna ta itu med verkligheten så att islamister och extrema sionister förlorar allt stöd.

Vi äger inte våra barn

“Era barn är inte era barn. De är söner och döttrar till Livets längtan efter sig själv. De kommer genom er, men inte från er. Och fastän de finns hos er, tillhör de er ändå inte. Ni kan ge dem er kärlek, men inte era tankar, Ty de har sina egna tankar. Ni kan hysa deras kroppar, men inte deras själar, Ty deras själar bor i morgondagens hus som ni inte kan besöka, inte ens i era drömmar.” från Profeten av Kahlil Gibran. Ändå finns det föräldrar som envisas med att ”äga” sina barn. Bestämma vad de ska göra, tro på, vem de ska umgås med eller ska leva ihop med. Det förekommer även att föräldrar ”säljer” sina döttrar till den som de ska gifta sig med. En slags hemgift. Men barn är människor som har rätt till ett eget liv, att själva bestämma vad de vill tro på, vad de vill göra och vem de vill leva med. Tyvärr förekommer samma ägandekänsla även bland vanliga svenskar. Tänk efter! Visst vill vi barnens bästa och försöker vägleda och uppmuntra dem. Men det finns gränser. Hur många vill inte styra barnens val av skola, fritidsaktiviteter, utbildningsinriktning, umgänge, boende, yrkesval? Hur många skulle inte aktivt motarbeta att deras barn gifter sig med/är sambo med en med mörk hy, från ett annat land, med en annan tro, utbildningsnivå, status eller sexualitet? ”Men jag tänker bara på deras bästa” skulle vi kanske förklara det med.  Men egentligen är vi kanske rädda för att vi själva skulle bli nedvärderade av bekanta och omvärlden.

Politisk ekonomi – opolitisk ekonomisk vetenskap finns inte

I Clara E. Mattei (2023) Kapitalets ordning – Hur ekonomer skapade åtstramningsdoktrinen och banade väg för fascismen, Verbal förlag[1] visar hon genom att berätta historien om återuppbyggnaden efter första världskriget hur åtstramningsperspektivet var och fortfarande är en avancerad övning i klassherravälde. ”Den förkroppsligade statens aktiva ingripande för att förstärka kapitalackumulationen genom privatiseringar, räddningspaket för finansindustriella komplex, monetär deflation och framför allt tvångsbetonad kontroll av arbetskraften.”[2] Hon visar bland annat hur sammanvävda åtstramningspolitiken i det fascistiska Italien och Storbritanniens parlamentariska demokrati faktiskt var. En bärande pelare är att framställa de ekonomiska förslagen som togs fram vid konferenserna i Bryssel 1920 och Genua 1922 som opolitiska. En ny finansiell lag. ”Denna lag bestod av kärnprinciperna för modern åtstramningspolitik: ”sparsamhet” (i betydelsen att minska på både statliga utgifter och arbetarklassens utgifter) och ”hårt arbete” (även detta påtvingat arbetarklassen). Att Worthington-Evans valde att jämföra dessa principer med något så storslaget som den justinianska lagsamlingen från år 529 säger något om vilka kraftfulla och omfattande åtgärder man avsåg att vidta: på samma sätt som den justinianska lagsamlingen kommit att utgöra Europas juridiska ryggrad skulle åtstramningens lagar forma vårt samhälle – vilket de faktiskt gjort och gör än idag.”[3] En bärande pelare är en så kallad oberoende riksbank som vi har i Sverige och Europeiska Centralbanken (ECB). ”ECB har ingen skyldighet att finansiera medlemsländernas offentliga underskott, vilket kraftig begränsar den expansiva finanspolitiken inom de olika staterna.”[4] Hur detta fungerar i Sverige har Elinor Odeberg beskrivit.[5]

” Den inflation man ska bekämpa är heller inte riktigt vad den framställs som i debatten.

Nu har vi ett stort fokus på att löntagarna ska stå tillbaka samtidigt som företagen har gjort stora vinster. Hälften av det senaste halvårets inflation är ökade vinstmarginaler, säger hon.

Enligt SCB har Sverige de tredje mest skuldsatta hushåll i EU och många familjer är bokstavligen belånade upp till taknocken. Det är en direkt följd av Riksbankens tidigare politik där minusräntor bidragit till en spiral av ständigt högre bostadspriser och större bolån.

Tills nu. De problem som man försöker lösa har man alltså till stor del skapat själv.

När Elinor Odeberg skulle skriva sin bok började hon med att leta efter den vetenskapliga grunden till dagens oberoende riksbanker och tro på högräntepolitik. Den visade sig vara svag.

Oberoende centralbanker blev på modet under 90-talet, men det har inte varit normen tidigare i historien. Man expertifierade ekonomisk politik men jag skulle säga att sunt bondförnuft kommer man ganska långt med, säger hon.

Det finns ett stort demokratiskt problem med en oberoende riksbank.

– Väljarna vänder sig till politikerna när priserna ökar och med samhällsproblem överlag, man förväntar sig att det är politiken som ska lösa det. Inte teknokraterna på Riksbanken. Den diskrepansen mellan var människor tror att ansvaret ligger och var det faktiskt hamnar blir skadligt för demokratin, säger hon.

Löftet med en oberoende Riksbank var ju att kloka ekonomer, inte populistiska politiker, skulle hålla i penningpolitiken. Och att systemet då skulle vara stabilt med en inflation på runt två procent.[6] Men erfarenheterna hittills visar väl att löftet inte hölls?


[1] Originalet utkom 2022 på engelska

[2] Clara E. Mattei, s. 323

[3] a.a. s. 159

[4] a.a. s. 313

[5] Elinor Odeberg (2023), Dyrtider – Så bekämpar vi inflationen, Atlas. Den bör alla läsa!

[6] Taget från Aftonbladet den 23 september 2023

För frihet och en levande jord

De politiska och ekonomiska motsättningarna ökar i världen. Nationalismen ökar. Imperiebyggande stormakter försöker utöka både sin makt och sina gränser. För oss i Europa är Rysslands imperieplaner och angreppskriget mot Ukraina det största hotet. USA:s stöd till Israels högerextrema regering som vill driva ut palestinierna från deras hem är oförlåtligt. En radikal klimatförnekande höger växer i många länder. Jag ser detta som ett led i att försöka vända våra blickar åt ett annat håll, skylla de växande problemen på andra – i Sverige på invandrarna och framför allt muslimer, men också på kvinnornas större självständighet och varje människas rätt till en egen sexualitet. Förföljelser av minoriteter sker på olika håll i världen med olika religiösa och även politiska motiveringar. Enskilda superrika tar kontroll över media och driver reaktionär propaganda för sina egna intressen. I diktaturer bestämmer staten, partiet eller bara en person vad som är rätt och fel. Den absurda ojämlikheten idag gör att en liten grupp, enskilda personer och familjer bestämmer över produktion och hundratals miljoner människors levnadsvillkor samt dessutom aktivt bidrar till den växande klimatkrisen genom sitt leverne. Allt fler länder drar in på mänskliga rättigheter, frihet och demokrati. Detta kommer att bli en lång men nödvändig kamp eftersom den ytterst handlar om människans, vår fortlevnad. Vi behöver fred, frihet, mänskliga rättigheter, demokrati och jämlika livsvillkor på vår enda jord. Jakten på ständigt ökade vinster i konkurrens med andra aktörer, andra länder medför rovdrift på jordens ändliga resurser och nedsmutsning av luft, hav och marker. Denna jakt måste upphöra och ersättas av överenskommelser som garanterar människans och övriga livs fortlevnad på jorden. Det går om vi enas över alla gränser för en bättre värld. Vi måste göra allt vi kan!

Projekt 2025 – plan för högerkupp i USA

2025 Presidential Transition Project, även känt som Project 2025, är ett initiativ organiserat av Heritage Foundation med syfte att främja en samling konservativa och högerorienterade politiska förslag för att omforma USA:s federala regering och konsolidera den verkställande makten om Donald Trump skulle vinna presidentvalet 2024.

Projektet hävdar att hela den verkställande grenen står under direkt kontroll av presidenten enligt artikel II i den amerikanska konstitutionen och den enhetliga verkställande teorin. Den föreslår omklassificering av tiotusentals federala tjänstemän som politiskt utnämnda, för att ersätta dem med lojalister som är mer villiga att möjliggöra Trumps politik. Genom att göra det hävdar förespråkarna att förändringen skulle avveckla vad de ser som en enorm, oansvarig och mestadels liberal regeringsbyråkrati. Projektet syftar till att ge regeringen och samhället kristna värderingar. Kritiker har karakteriserat Project 2025 som en auktoritär, kristen nationalistisk plan för att styra USA mot autokrati.

Många juridiska experter har sagt att det skulle undergräva rättsstatsprincipen, maktdelningen, separationen av kyrka och stat och medborgerliga friheter. Projekt 2025 föreställer sig omfattande förändringar av regeringen, särskilt ekonomisk och social politik och rollen för den federala regeringen och dess myndigheter. Planen föreslår att man tar partisk kontroll över justitiedepartementet (DOJ), Federal Bureau of Investigation (FBI), handelsdepartementet, Federal Communications Commission (FCC) och Federal Trade Commission (FTC), och avvecklar Department of Homeland Säkerhet (DHS), och kraftigt minskade miljö- och klimatförändringsregler för att gynna produktion av fossila bränslen. Planen syftar till att införa skattesänkningar, även om dess skribenter inte är överens om protektionismens visdom.

Project 2025 rekommenderar att man avskaffar utbildningsdepartementet, vars program antingen skulle överföras till andra myndigheter eller avslutas. Anslagen till klimatforskning skulle skäras ned och National Institutes of Health (NIH) skulle reformeras enligt konservativa principer. Projektet syftar till att minska anslagen till Medicare och Medicaid och uppmanar regeringen att uttryckligen avvisa abort som hälsovård. Projektet syftar till att eliminera täckningen av akut preventivmedel under Affordable Care Act och genomdriva Comstock Act för att åtala dem som skickar och tar emot preventivmedel och abortpiller över hela landet. Den föreslår att kriminalisera pornografi, ta bort det juridiska skyddet mot diskriminering baserad på sexuell läggning och könsidentitet, och att avsluta program för mångfald, jämlikhet och inkludering (DEI) och positiv särbehandling genom att låta DOJ åtala “antivit rasism.”

Projektet rekommenderar arrestering, internering och utvisning av illegala invandrare som bor i USA. Den föreslår att militären ska sättas in för inhemsk brottsbekämpning. Det främjar dödsstraffet och den snabba “slutgiltigheten” av dessa domar.

Vissa konservativa och republikaner har kritiserat planen för dess inställning till klimatförändringar och utrikeshandel. Andra kritiker menar att Project 2025 är retoriskt “window-dressing” för vad som skulle vara fyra år av personlig hämnd till varje pris, förutom att försöka ångra “det mesta som implementerats” under Biden-administrationen.

Projektets författare erkänner att de flesta av förslagen skulle kräva att det republikanska partiet kontrollerar både det amerikanska representanthuset och den amerikanska senaten. Vissa aspekter av planen har nyligen bedömts vara grundlagsstridiga av USA:s högsta domstol och skulle möta domstolsutmaningar, medan andra är normbrytande förslag som kan överleva domstolsutmaningar.

Även om Project 2025 inte lagligt kan främja en specifik presidentkandidat, är många bidragsgivare associerade med Donald Trump och hans presidentkampanj 2024. Heritage Foundation anställer många personer som är nära anknutna till Trump och samordnar initiativet med olika konservativa grupper som drivs av Trump-allierade. År 2023 erkände Trumps kampanjtjänstemän att projektet var väl i linje med deras Agenda 47-program. Trump-kampanjrådgivare har haft regelbunden kontakt med Project 2025, även om projektets kontroversiella förslag också har fått Trump-kampanjen att se det som ett irritationsmoment.

Den 5 juli 2024 tog Trump offentligt avstånd från Project 2025, och sa att han “inte visste något om det” och att några av dess idéer var “löjliga och avgrundsdjupa”.

Vissa kritiker avfärdade Trumps påståenden och pekade på inblandningen av personer nära Trump i projektet. Avståndstagandet kom dagar efter att Heritage Foundations president Kevin Roberts föreslog i en intervju att det skulle bli en andra amerikansk revolution, som demokrater och andra kritiserade som ett beslöjat hot om våld. Projektet har beskrivit en “stridsplan” för att återta kontrollen över regeringen.

Klimatkrisen drabbar främst fattiga

Klimatförändringar, fattigdom och ojämlikhet hänger ihop. Extrema väderhändelser, som torka, översvämningar, orkaner och cykloner blir allt vanligare och drabbar hårdast de som är mest sårbara. ” Det är till exempel fem gånger vanligare att människor i fattiga länder tvingas på flykt på grund av extremväder, jämfört med i rika länder. Uppvärmningen slår också mot fattiga människors försörjning exempelvis genom sämre eller uteblivna skördar. Samtidigt är det de som tjänar mest pengar som också släpper också ut överlägset mest koldioxid.

  • De rikaste 10 procenten står för cirka hälften av alla koldioxidutsläpp i världen
  • De fattigaste 50 procenten står för mindre än 10 procent av utsläppen
  • Den rikaste 1 procenten släpper ut dubbelt så mycket som den fattigaste hälften

Ett extremt exempel är excesserna kring världens dyraste bröllop i Indien mellan Anant Ambani och Radhika Merchant som kostade över 6 miljarder kronor. Och det är bara ett exempel.

Under de senaste decennierna har koldioxidutsläppen ökat dramatiskt och den kvarvarande koldioxidbudgeten ätits upp i rasande takt. Dessa ökade utsläpp har framför allt kommit från ökad konsumtion bland de redan välbeställda, inte från människor som tagit sig ur fattigdom. Denna kombination är det som kallas klimatojämlikhet.”[1]


[1] Citat från Oxfam Sveriges hemsida. Se vidare rapporterna ”Sveriges väg till en jämlik och rättvis klimatomställning” och ”Climate Equality:  A planet for the 99%” från 2023

Reformer som en väg till demokratisk socialism

I sin bok Vårt enda liv – sekulär tro och andlig frihet[1] tar Hägglund upp medborgarrättsrörelsen i USA och Martin Luther King jr och dess kamp för att varje människa ska garanteras den oförytterliga rätten till liv, frihet och lycka. De förslag som drivs gäller i första hand omfördelningen av rikedom. Men King återkommer gång på gång till automatiseringen som ett tveeggat fenomen.

”När maskiner ersätter människor måste vi återigen fråga oss om vidden av vårt samhälleliga tänkande motsvarar tillväxten av vår tekniska skaparförmåga”, betonar King i ett tal till Workers Union of America 1962. ”Vi kan inte skapa maskiner som revolutionerar industrin om vi inte samtidigt skapar idéer för en motsvarande social och ekonomisk omorganisation, som drar nytta av kraften i dessa maskiner för att gagna människan. Den nya tiden kommer inte vara en era av hopp, utan av rädsla och tomhet, såvida vi inte övervinner detta problem.”[2]

Hägglund menar att en reformering av kapitalismen genom omfördelning inte kan medföra en demokratisk socialism, ”eftersom den rikedom som fördelas produceras genom exploateringens och varufieringens sociala relationer. Ju mer vi begränsar exploatering och varufiering, desto mindre rikedom har vi att fördela. Denna motsägelse är inneboende i varje progressivt försök att omfördela rikedom och förblir oundviklig så länge vi lever under kapitalismen. Om vi ska förstå de konkreta utmaningar som alla omfördelningsreformer står inför, måste vi erkänna denna motsägelse och ta med den i beräkningen både när vi utformar politiska strategier och när vi formulerar våra prioriteringar.”[3]

Det är klart att en uppsättning principer inte kan i sig förändra samhället. ”Med tanke på de kapitalistiska maktförhållandena vi är underställda kan demokratisk socialism endast uppnås genom en ihållande och mödosam politisk kamp. Ett oumbärligt led i denna kamp är dock att vi klargör för oss själva vad som är fel med vår nuvarande samhällsform och vad vill åstadkomma. Jag inbillar mig inte att mitt begrepp om den demokratiska socialismen i sig är tillräckligt för att förverkliga en revolutionär transformation av samhället, men jag vidhåller att min analys är nödvändig för att orientera vår frihetskamp och förstå innebörden av en verkligt frigörande social revolution.”[4]

Reformer som medel

Hägglund ”vill dock återigen understryka att den praktiska motsägelsen inte innebär att omfördelningsreformer är meningslösa och bör överges. Som Rosa Luxemburg argumenterade i början av nittonhundratalet är det oumbärligt att upprätthålla ”Den ständiga, praktiska kampen för sociala reformer, vilka på grundval av den rådande ordningen ska förbättra läget för det arbetande folket, liksom kampen för demokratiska institutioner. Men som Luxemburg framhöll måste reformerna förstås som medel för ändamålet som är en ”social revolution”[5], vilken kräver lönearbetets övervinnande. Det är därför jag har argumenterat för att socialdemokratiska reformer – oavsett om det gäller medborgarlön eller en starkare välfärd – inte bör förväxlas med en lösning på det grundläggande problemet med värde under kapitalismen. I stället bör socialdemokratiska reformer uttryckligen utformas och utvecklas som ett medel för ändamålet att i grunden transformera vårt ekonomiska system i termer av demokratisk socialism, vilket kräver en fundamental omvärdering av vårt begrepp om värde snarare än en enbart en omfördelning av vår rådande rikedom.”[6]

Den utveckling som pågår i Sverige med privatisering och bolagisering av skola, sjukvård och omsorg är steg bort mot verksamheter styrda av behov och har också visat sig vara både dyrare och sämre. Jag tror att ett viktigt och nödvändigt steg är att göra upp med privatisering och bolagisering av dessa verksamheter, vilket jag tror att det går att få majoritet för.

Att frågan om vilket samhälle vi bör ha måste ställas med större kraft idag. ”Genom att den globala ekologiska krisen har vi blivit akut medvetna om att inte bara våra individuella liv utan själva villkoren för vår gemensamma existens är fundamentalt bräckliga. Ja, än viktigare, vi har blivit medvetna om att vårt sätt att leva – vår produktion och konsumtion av varor – är orsaken till de klimatförändringar som hotar jordens ekosystem och vår egen fortlevnad. Politiska frågor om hur vi bör organisera våra samhällen – hur vi bör leva och arbeta tillsammans – har därigenom återuppväckts med förnyad kraft.”[7]


[1] Martin Hägglund (2020) Vårt enda liv – Sekulär tro och andlig frihet. Volante – svensk översättning Andreas Vesterlund. Den svenska versionen är utvidgad och fördjupad jämfört med originalet The Life – Secular Faith and Spiritual Freedom som kom ut 2019. Hägglund är professor vid Yale University, bor i New York men uppvuxen i Sverige. I sidhänvisningar kallas boken H

[2] H s. 400

[3] H s. 403

[4] H s.405

[5] Luxemburg, Reform or Revolution. I Reform or Revolution and Other Writings, (2006), s. 3.

[6] H s. 402-403

[7] H s. 442