Idag är det klart att Israels nuvarande regering under Netanyahu gör allt för att förhindra en tvåstatslösning med Israel och Palestina i fred med varandra. Netanyahu skyddade Hamas mot den Palestinska myndigheten. Idag gör man allt för att fördriva palestinierna från Gaza, utvidgar de israeliska områdena på den ockuperade Västbanken, stöder de illegala bosättningarnas utökning, övertar bostäder och mark och försvarar övergreppen mot och mord av de boende. Fullständigt vidrigt. USA fortsätter att stöda denna extremistiska regering i Israel och säger sig ändå stödja en tvåstatslösning. Denna omoraliska USA-politik kommer att leda till en ytterligare försvagning av USA:s ställning i världen och underlätta för diktaturerna i Ryssland, Kina, Iran m.fl. länder att öka sitt inflytande.
Putins Ryssland – ett reaktionärt hot
Jag har läst Sofi Oksanen (2023) :”I samma flod – Putins krig mot kvinnorna”. Det är en förfärande och nödvändig bok om Rysslands övergrepp på Ukraina liksom även om Rysslands trollfabriker, som utnyttjar och stärker motsättningar i andra länder och gör allt för att skada enskilda personer som till exempel journalisten Jessika Aro och den tyska politikern Annalena Baerbock. genom lögner och nidbilder. Dvs samma teknik som SD:s trollfabrik använder sig av. “Ryssland erbjuder förståelse för autokratiska ledare och ett andligt hem för världens alla kvinnohatare. Även i de mest jämställda demokratierna florerar såväl kvinnohat som homofobi och rasism. Ryssland stärker och stöder dessa krafter och skapar därmed likasinnade grupperingar.” (s. 278-279). Läs boken om du inte gjort det. Du behöver den!
Det finns hopp om ett framtida Sverige
I dessa tider då socialdemokraterna ska fatta beslut om ett nytt partiprogram som pekar framåt mot ett nytt, (förutsätter jag) förändrat, jämlikt och solidariskt samhälle gäller det att höja blicken. Det ska ju vara ett program för ett framtida Sverige och stegen dit. Jag har läst och lett en studiecirkel kring Martin Hägglund (2019): Vårt enda liv – sekulär tro och andlig frihet, som pekar mot en frihetlig, demokratisk socialism. Den är på många sidor och ett filosofiskt språk. Orkar du med det blir du belönad. Jag har idag just läst en kortare och läsvänligare bok Sven-Eric Liedman (2024): Tidens smala näs – Tankar i en vilsegången tid. Läs den! Innehåller en hel del vettig kritik mot socialdemokratins irrgångar efter Kjell-Olof Feldts tid. Jag håller inte med om allt, men det mesta och framför allt perspektivet att det finns hopp trots allt.
Spara på avdrag och reavinster – satsa på bostadsbyggande
Idag ges stöd till en massa olika åtgärder i bostadsrätter och egnahem i form av ROT-avdrag. Dessa ges enbart till enskilda personer som äger ett egna hem eller har en bostadsrätt men inte till hyresgäster eller till bostadsrättsföreningar eller ägare av hyresfastigheter. Dessa bör ses över och i stället ges oavsett upplåtelseform och till åtgärder i bostadsfastigheter oavsett ägare för att minska energiåtgången och utbyte av stammar.
Även ränteavdragen bör ses över. Idag är gränsen 100 000 per person och därutöver får man dra av 21 procent. Det kan bli enorma summor. Förändringar måste genomföras försiktigt. För att den stora majoriteten hushåll i ägande- och bostadsrätt inte ska drabbas kan man sätta ett tak hur stor summa en person får dra av för sina ränteutgifter, men att behålla en 30-procentig avdragsrätt upp till detta tak.
Först bör taket sättas till ränteutgifter på 100 000 kronor. De som har så stora lån har också stora inkomster och har råd med en förändriung. Det är inte rimligt skattebetalarna subventionerar deras boende, eller hur?
Om taket sätts till 65 000 kronor per år och person skulle det medföra att ett hushåll på två personer med lån på tillsammans 4 miljoner med en ränta på 3,5 procent skulle få en ökning av utgifterna per månad med 583 kronor.[1] En ensam person med lån på 2 miljoner skulle få en ökning med 292 kronor per månad. En sådan förändring skulle drabba en liten del av de med egna bostadslån.
Man kan även även sänka avdragsrätten till exempelvis 25 procent och samtidigt ta bort avdragsrätten för ränteutgifter över 100 000 kronor. Detta påverkar alla berörda men ändå måttligt.
Om samtidigt förändringarna aviseras två år i förväg kan hushåll amortera ner sina lån. Detta skulle få en avkylande effekt på vissa bostadspriser i storstadsområdena och göra det möjligt att undvika en större krasch.
Dessutom borde reala reavinster (vinster i fast penningvärde) på fastigheter beskattas på ett helt annat sätt. Idag kan ju fastighetsägare och de med bostadsrätt göra stora vinster på åtgärder i omvärlden de inte själva utan andra har bekostat. Det är inte rimligt. Däremot ska det man gjort eller bekostat själv i fastigheten inte beskattas. Dessa ska också anges i fast penningvärde. För egenarbete bör schablonberäkningar göras. Reala värdeförändringar på grund av andra åtgärder i omvärlden som innehavaren inte vidtagit bör beskattas fullt ut. Detta skulle minska spekulation i fastighetsbranschen.
Dessa besparingar för skattebetalarna skulle då kunna användas för att öka bostadsbyggandet av bostäder med rimliga hyror och priser för att succesivt förverkliga alla vuxna människors och alla barns rätt till en god bostad.
[1] Exemplet förutsätter två låntagare med lika stora lån.
Det behövs en social bostadspolitik – Lawen Redar!
Förslagen från den arbetsgrupp inom Socialdemokraterna som Lawen Redar lagt fram innehåller en del bra saker. Ambitionen att minska segregationen är bra. Men den missar tyvärr den viktiga frågan om den orättvisa bostadspolitiken. Dessutom är flera åtgärder uppifrån i stället för underifrån tillsammans med de boende, som definitionen av utsatta områden, tak för andelen hyresrätter, inkomstkrav för inflyttning, förturer till sk. utsatta områden mm.
Vi inte ska prata om utsatta utan i stället eftersatta områden. Som skapats beroende på marknadsstyrning av skola, vård och omsorg samt utformningen av bostadspolitiken. Bostadspolitiken är en viktig orsak till segregationen i Sverige. Priserna på bostadsrätt och egnahem gör att de ligger utom räckhåll för hushåll med osäkra jobb eller lägre inkomster. En stor del av de unga vuxna bor kvar i föräldrahemmet. De har inte råd med vare sig nybyggda hyresrätter eller bostadsrätter eller egnahem – om de inte har föräldrar med höga inkomster. Det är därför rent vansinne att riva fastigheter med lägre hyror. Det behövs betydligt fler bostäder med låga hyror och priser.
Idag går statens stöd enbart till boende i ägande- och bostadsrätt i form av ränte- och ROT-avdrag. Det är enorma summor årligen. Dessutom har SD-regeringen ökat ROT-avdragen ytterligare i år.
Om man utgår från en ränta på 4 procent och att hushållens skulder för bostadslån är 4 079 miljarder i juni 2023 (SCB) ger det ett stöd på nästan 49 miljarder till de boende i bostads- och äganderätt i år.[1] Till detta kommer ROT-avdragen som kan utnyttjas vid underhåll och förbättringar av bostaden. De kostar staten cirka 10 miljarder per år. Totalt blir det cirka 59 miljarder i stöd. Dessa stöd betalas av skattebetalarna. Hushåll i hyresrätt får 0 kronor men bidrar med sina skatter till stödet till dem i ägt boende. De med lägre inkomster stöder idag de med högre inkomster! Är det rimligt?
Men bostadsbidragen då? Bostadsbidragen kan ju gå till boende i alla upplåtelseformer men går framför allt till ensamstående med barn i hyresrätt. Statens kostnader är 5 miljarder inklusive de beslutade tilläggen. Bostadstillägg till pensionärer betalas ju som en del av pensionen. Den utbetalas oavsett upplåtelseform. ”Bor du i eget hus eller egen bostadsrätt räknas värdet på bostaden normalt inte som en tillgång, om du bodde i bostaden även den 31 december året innan du ansöker. Bostadens värde påverkar då inte din rätt till bostadstillägg. Endast i undantagsfall räknas bostaden med som en tillgång: om du ägde bostaden den 31 december men inte bodde i den då.” [2]
Det skulle behövas betydligt fler hyresrätter med hyror som vanligt folk har råd med. Vi lever i ett rörligt samhälle med ständiga förändringar. I ekonomiskt starka länder som Tyskland och Schweiz bor över hälften av hushållen i hyresrätt. Par gifter och skiljer sig, får barn, barn flyttar hemifrån (om de kan), arbeten man vill ha och den utbildning man behöver kanske finns på annan ort än där man bor. Det är lättare att flytta om man bor i hyresrätt. I flera kommuner saknas bostäder som hushåll med medelinkomster skulle ha råd med. Särskilt svårt är det idag för unga och på orter med högre utbildning. Hade SD-regeringen brytt sig om rätten till bostad så hade man satsat på förmånliga statliga bostadslån med villkor att hyran eller priset hålls nere i 15 -20 år.
Rätten till bostad måste förverkligas i Sverige, vilket kräver fler goda bostäder med överkomliga hyror och priser. För att åstadkomma detta måste staten gripa in. Idag subventioneras bara boende i bostads- och äganderätt via ränte- och ROT-avdrag, vilket kostar statskassan enorma summor, medan boende i hyresrätt lämnas åt sitt öde. Dessa subventioner är inte förknippade med villkor utan har bidragit till att trycka upp priserna. En rimlig regel borde vara att statliga subventioner har villkor om att de inte får utnyttjas för att höja priser, kapitaliseras. Idag visar den officiella statistiken t.ex. att byggpriserna för lika stora lägenheter är betydligt högre för bostadsrätter än för hyresrätter även när markpriset är fråndraget. ROT-avdragen utnyttjas för att öka värdet på bostaden, dvs. till egen förtjänst.
Det skulle behövas statliga lån till bostadsbyggande med låg ränta, som endast går till de som håller nere byggpriserna, så att hyror och priser på bostadsrätter och egnahem hålls nere. Ett bostadsföretag/hyresvärd måste visa att hyrorna hålls nere under en lång tid för att få dessa lån. Dessa bostäder ska inte heller kunna omvandlas till bostadsrätter Det behövs betydligt fler större hyresrätter för barnfamiljer. För de som bygger bostadsrätter eller egnahem gäller att de måste visa att byggpriserna hålls nere. De som flyttar in ska inte vid försäljning kunna ta ut ett högre pris i fast penningvärde under minst 15-20 år förutom för de åtgärder som de själva har gjort/bekostat och som inneburit en ökning av standarden. Detsamma gäller naturligtvis de som flyttar in. De ska inte heller kunna göra ränteavdrag på sina billiga lån eller utnyttja ROT-avdrag.
De nya bostäderna med rimliga hyror och priser bör främst gå till de med inkomster under medianen och de som vill flytta till orter i norr med stort behov av arbetskraft. De som idag bor i en vanlig bostadsrätt eller ett egnahem och får flytta in i dessa kraftigt subventionerade bostäder ska inte kunna tjäna pengar på försäljning av sin nuvarande bostad utöver kompensation för de standardökningar i bostaden som de sjävla gjort eller beskostat.
Dessutom skulle det satsas mer på kooperativ hyresrätt av samma typ som SKB i Stockholm. Dessa fungerar ungefär som HSB gjorde innan prissättningen på bostadsrätter gjordes fri.
[1] Enligt regeringens prognos kostar stödet 37,6 miljarder 2023, men enligt Ekonomistyrningsverkets prognos 56,0 miljarder. Från DN 2023- 07-25 ”Prognosen: Fördubblad kostnad för ränteavdraget på tre år” Bostadsbidragen har knappast ändrats sedan 1990-talet.
[2] Från Pensionsmyndigheten. Jag saknar uppgift om storleken på dessa stöd. Men utformningen är betydligt mer generös än bostadsbidragens.
Hur Marx kan missuppfattas och tolkas
I en intressant artikel om upplysningen av Gunnar Petri i Fri Tanke 5 juni 2024 ”Upplysningen är ständigt aktuell” beskriver han Marx idéer så här: (mina kursiveringar)
”Marx hårdkokta program tog lika mycket avstånd från upplysningen som Herder, men den hegelianska dialektik som utgjorde grunden förutsatte samtidigt den franska revolutionen. I dess första, enligt Marx nödvändiga och borgerliga, fas ändrade pendeln riktning mot den socialistiska revolutionen. I denna skulle en liten, besjälad elit av dygdiga människor gripa den odelade makten med våld och införa en sträng diktatur.
I Marx föreställningsvärld hade denna elit också en vetenskapligt grundad determinism på sin sida – så långt gick inte ens Rousseau. Marxismen och senare marxism-leninismen blev på detta sätt fixerade vid franska revolutionen som referensram, och därmed vid upplysningen.
På detta sätt, men bara på detta sätt, kan man säga att sovjetsystemet har sina rötter i upplysningen. Individuella mänskliga rättigheter, strävan mot demokrati, yttrandefrihet och rättssäkerhet är helt frånvarande i Marx tänkande, liksom frågan om hur hans framtida idealsamhälle skulle organiseras. Sedan man tagit kål på borgarna skulle staten vittra bort och försvinna. Rösträtt var inget att kämpa för, det skulle bara fördröja den socialistiska revolutionen. (mina kursiveringar)
Den marxistiska versionen av socialism växte gradvis i styrka inom de europeiska vänsterrörelserna, och när Första internationalen grundades 1864 var det på marxisternas initiativ. När Andra internationalen bildades, på hundraårsdagen av 1789, var de i majoritet. Denna vänster åberopade alltså franska revolutionens stolta anor men övergav dess viktigaste idémässiga arv.”
Men hur var det med Marx egentligen? Stämmer Petris beskrivning av hans idéer? En intressant genomgång av Marx görs i Martin Hägglund (2020) Vårt enda liv – Sekulär tro och andlig frihet. Volante – svensk översättning Andreas Vesterlund. Den svenska versionen är utvidgad och fördjupad jämfört med originalet The Life – Secular Faith and Spiritual Freedom som kom ut 2019. Hägglund är professor vid Yale University, bor i New York men uppvuxen i Sverige. I sidhänvisningar kallas boken H
Revolutionära rörelser har omvandlats till sin motsats när de gripit makten och infört olika former av partidiktaturer. ”Ingen som i dag anammar Marx idéer bör ursäkta sådana totalitära regimer, som misslyckades med att förstå hans insikter inte endast i praktiken utan även i teorin. För att återuppta och utveckla Marx insikter i en ny riktning behöver vi i stället ta oss an den fundamentala frågan om frihet som vägleder hans verk.”[1] (min kursivering)
Hägglund menar att vår andliga frihet har ett ovillkorligt värde är avgörande för hela Marx tänkande. Hans kritik av kapitalismen är begriplig endast i ljuset av ändamålet att förverkliga en samhällsform som skulle göra det möjligt för sociala individer att ta ansvar för sina egna liv. Det är därför Marx kritik av den liberala demokratin är en immanent kritik. En immanent kritik kritiserar inte en institution eller en ideologi med utgångspunkt i ett ideal som påbjuds utifrån. I stället lokaliserar den immanenta kritiken en motsägelse mellan de uttalade idealen för en institution eller ideologi och den faktiska, praktiska form som den visat sig i. En sådan motsägelse är immanent eftersom den är inneboende i själva institutionen eller ideologin.
”När det gäller den liberala demokratin är det viktigaste för Marx det uttalade idealet att varje person bör kunna styra sitt liv. Även om liberalismens olika former har blivit än mer mångskiftande sedan Marx tid, är en central lärosats i allt liberalt tänkande ett lika värde för alla individer ….i den mening att varje individuellt liv har ett absolut värde, som inte är relativt i förhållande till ett annat liv.” …”Det är värt att stanna upp för att begrunda det anmärkningsvärda och djupt radikala i den liberala idén om individuell frihet.”[2]
”Demokratin är lösningen på varje författnings gåta”, skriver Marx, eftersom vi endast i demokratin ”finner författningen uppbyggd på sin sanna grundval”[3]…. Vi styrs inte av lagen (som i religionen), vi styr lagen. ”I demokratin”, betonar Marx ”existerar inte människan för lagens skull, utan lagen existerar för människans skull, den är den mänskliga existensen.”[4] I en demokrati står vi inte till svars inför Gud, utan inför varandra. Vi måste argumentera för våra idéer om det allmänna bästa och förhandla om de bästa medlen för att uppnå våra mål tillsammans.”[5] (Min kursivering)
”I motsats till vad Piketty och många andra framlägger Marx inte en profetia om att profitkvoten oåterkalleligen kommer att falla, och därmed leda till kapitalismens självförstörelse. Även om en sådan apokalyptisk vision av kapitalismens öde ofta tillskrivs Marx, är den oförenlig med hans faktiska analys. Marx gör inga empiriska förutsägelser. I stället analyserar han den ”rörliga motsägelse” som är inneboende i det kapitalistiska produktionssättet. Eftersom motsägelsen är dynamisk och rörlig kan det finnas ett obegränsat antal ”motverkande” strategier som lyckas hålla det kapitalistiska systemet vid liv. Poängen är inte att fastslå att kapitalismen oundvikligen kommer att ta livet av sig själv, utan att fastslå att kapitalismen endast kan hålla sig vid liv genom en destruktiv och självmotsägande dynamik” [6]
”Det är därför ett allvarligt misstag att tro att tendensen till kriser förebådar kapitalismens undergång. Kriser är essentiella för cyklerna av kapitalansamling och nödvändiga för den fortsatta produktionen av kapitalrikedom.”[7] (Min kursivering)
” Hayeks kritik av socialismen bygger på antagandet att alla former av socialism kräver centralplanering i en hierarkisk, odemokratisk struktur. Hayek menar att ekonomisk, politisk och existentiell frihet i sista hand är oskiljbara former av frihet. Detta instämmer Hägglund i, men menar att Hayek inte fullföljer sitt resonemang, eftersom han betraktar ekonomisk organisation i enbart instrumentella termer. Ekonomin ser han som endast ett medel för individuella ändamål. [8]
”Frågor om ekonomisk organisation kan dock inte reduceras till de medel genom vilka vi uppfyller våra ändamål. Hur vi organiserar ekonomin för våra liv är i sig ett uttryck för hur vi förstår relationen mellan medel och ändamål. Ekonomiska frågor utgör kärnan i varje form av andligt liv, eftersom de handlar om vår prioritetsordning. Hur vi organiserar vår ekonomi är i sista hand en fråga om hur vi förstår värdet av olika aktiviteter och vad vi anser vara värt att göra med vår tid. Den ekonomiska organisationen av vårt samhälle formar inte bara våra medel utan även våra ändamål.”[9]
Det är klart att det kommer att behövas planering. Enligt Hayek gäller frågan om hur planeringen ska skötas ”om den ska skötas centralt, av en enda auktoritet för hela det ekonomiska systemet eller om den ska delas upp mellan många olika individer.”[10]
”För Hayek uppnås det idealiska förhållandet mellan del och helhet genom ”marknadens spontant formade ordning”[11], som ger upphov till en ”mer effektiv fördelning än någon plan skulle kunnat uppnå.”[12]
”Liksom andra liberala tänkare behandlar han den kapitalistiska marknadsekonomin som det bästa möjliga verktyget för fördelningen av rikedom, snarare än en unik social form för produktionen av rikedom. Hayek har förvisso rätt i att en av de centrala frågorna för en rationell ekonomisk ordning bör vara ”hur man ska säkerställa den bästa användningen av de resurser någon av samhällsmedborgarna känner till, för ändamål vars relativa betydelse endast dessa individer känner till.”[13] Hayek ignorerar dock att en kapitalistisk marknadsekonomi inte kan vara en rationell ekonomisk ordning. Som individuell kapitalist strävar jag inte efter den bästa användningen av tillgängliga resurser, utan efter det mest effektiva sättet att göra vinst. Dessutom är vi som kapitalistiskt samhälle inte inriktad på produktion för konsumtionens skull. I stället är det överordnade målet i produktionen att utvinna mervärde som kan skapa tillväxt av kapital.”[14]
Gemensamt ägande av produktionsmedlen betyder inte att de ägs av en totalitär stat. Under den demokratiska socialismen sköts produktionen av självbestämmande kooperativ som samarbetar lokalt och globalt. Av samma skäl är vi fria att ha privat egendom i en konkret mening. Vi kan ha våra egna maskiner, våra egna hus, våra egna datorer, våra egna böcker och så vidare, i den mening att vi kan använda dem för ändamål som vi själva väljer och ingen har rätt att ta dem ifrån oss mot vår vilja. Vi kan alltså ha privat egendom i konkret mening, men vi kan inte ha privat egendom i den abstrakta mening som omvandlar egendom till en vara som kan köpas och säljas för vinst.”[15]
” Gemensamt ägande av produktionsmedlen innebär därför inte att vi måste anamma en hierarkisk centralplaneringsmodell. Tvärtom är gemensamt ägande av produktionsmedlen ett nödvändigt villkor för det ömsesidiga bestämmandet av relationen mellan del och helhet, som Hayek felaktigt tror kan uppnås genom kapitalismens fria marknad.”[16] (Min kursivering)
Hägglund menar att ett ”konkret användande av kunskap blir möjligt under den demokratiska socialismen, eftersom drivkraften att skapa eller distribuera programvara inte är att göra vinst. I stället utgör insikten om ett problem som problem och ett behov som behov i sig drivkraften för att skapa en programvara som kan lösa ett problem och tillgodose ett behov. Eftersom teknologiska lösningar inte är patentskyddade under den demokratiska socialismen kan de nya teknologierna dessutom fångas upp och spridas i samhället i den mån de visar sig användbara utanför det sammanhang där de skapats. På så vis kan teknologierna och produkterna visa sitt sociala värde genom sin konkreta användbarhet snarare än genom sitt abstrakta bytesvärde.”[17]
Det är viktigt att uppmuntra anställdas egna omdömen och göra upp med New Public Management (NPM). Kvalitetsarbete ska vara en kompetensutveckling där man tar tillvara erfarenheter som växer fram underifrån och ett sätt att hjälpa personalen att styra sin egen verksamhet. Den mätbarhetskultur som NPM utvecklat har tvärtom lett till ökad centralisering. ” Kontrollsystem, uppföljningar, utvärderingar och avrapporteringar av effektivitet, besparingar och prestationer blev därmed allt viktigare och tar än idag alltmer tid.”[18] Bornemarks bok visar att det inte är bra att utveckla alltmer strikta riktlinjer och mätmetoder uppifrån utan att det framför allt gäller att utveckla personalens eget omdöme att lösa komplexa situationer i verkligheten där det inte finns något nerskrivet facit. Det krävs en helhetssyn och att personal kan utveckla sitt eget ansvar.
Det handlar ju om nya sätt att samarbeta. Vi ska kanske uppmuntra kooperativa verksamheter och även löntagarägda företag.[19] Berättelsen om samarbete och långsiktighet som förutsättningen för att bättre och tryggare samhälle måste få fäste bland folk igen. Idag är konkurrens ett honnörsord även mellan människor. Genom fackföreningar har vi lärt oss vikten av att löntagare samarbetar och därför gör kapitalister allt för att motarbeta dessa. Genom hyresgästföreningar har hyresgästernas villkor förbättrats även om mycket fortfarande återstår. Kooperativ hyresrätt är ett alternativ till dagens bostadsrätter som blivit alltmer lika ägarlägenheter. Föreningsverksamhet och samarbete i olika former ger oss kunskap om vikten av att samarbeta,
[1] Martins Hägglund (2020) Vårt enda liv – sekulär tro och andlig frihet. s. 32
[2] H. s..260
[3] Marx, Critique of Hegel’s Doctrine of the State, s.87
[4] a.a., s. 88
[5] H s. 311
[6] H s. 333-334
[7] H s. 336-337
[8] H s. 338-339
[9] H s. 339-340
[10] Hayek, The Use of Knowledge in Society, I Individualism och Economic Order (1948), s.79, H s. 340
[11] Hayek, New Studies in Philosophy, Politics, Economics, and the History of Ideas (1978), s.10
[12] a.a., s. 63 H s. 340
[13] a.a., s.78
[14] H. s. 341-342
[15] H s. 349
[16] H s. 350
[17] H s. 351
[18] Jonna Bornemark (2018), Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas världsherravälde, Volante, s. 31–32.
[19] Ett Sverige där anställda äger – En idéskrift från Global utmaning av Sophie Nachemson-Ekvall (2018)
Kolla fakta först!
För att komma undan fakta att SD attraherar Rysslandsvänner och att det använder samma propagandamodell för att sprida lögner och hat (“humor”) gör regeringen och SD en stor sak av Mossads påståenden om att Iran rekryterat gängkriminella. Men att tro att Mossad kommer med ovedersäglig sanning i ett läge när Israel är i krig mot palestinier och mot internationell rättsskipning är naivt. Det kan finnas flera skäl till att de vill vända blicken åt annat håll. Dessa påståenden måste naturligtvis granskas nämre. Om de är riktiga är det mycket allvarligt. SÄPO borde också granska vilka kontakter SD:s Rysslandsvän haft med kända ryska agenter.
Därför känner sig Rysslandsvänner hemma i SD
SD:s spridande av hat och mobbning (“humor”) via trollfabriken fungerar som ett stöd för Rysslands arbete med att så splittring i länderna i EU. Det är därför Rysslandsvänner känner sig hemma i SD. .
Timbro’s Kopsch drömmer i SvD
Kopsch i drömmarnas rike och vill inte tala om hur det ser ut i verkligheten.
“Det finns mycket att avundas den finska bostadspolitiken, och mycket att låta sig inspireras av. I Finland lägger staten cirka två procent av BNP på bostadspolitiska satsningar, mot Sveriges en procent. Deras satsningar går nästan uteslutande till det hyrda boendet, med kraftfulla subventioner till byggande, och ett generöst bostadsbidrag. I Sverige går nästan allt till det ägda boendet, med ränte- och ROT-avdrag som de mest centrala utgiftsposterna, politik vars effektivitet kan ifrågasättas. Men det slutar inte där. I Finland är bostadsbyggande en nationell prioritering på regeringsnivå:
Där säkerställs finansiering och fungerade bostadspolitik i samarbete mellan de viktigaste departementen, vilket blir särskilt viktigt i lågkonjunktur. I Sverige saknas statliga produktionsstöd vilket ger oss en lägre byggtakt och ett mer konjunkturkänsligt byggande.
Där finns statliga, konkreta mål för bostadsbyggandet i hela landet, som kommunerna har att förhålla sig till. I Sverige är det fritt valt arbete för kommunerna om det ska planeras för fler bostäder eller ej.
Där tillämpas en fastighetsskatt utan tak som är extra hög för planlagd men obebyggd mark för att påskynda nybyggnationen och förhindra byggföretag från att hamstra byggrätter. I Sverige har vi en regressiv fastighetsavgift som ger negativa incitament för kommuner att planera för fler bostäder då nyproduktion är undantagen från skatten i femton år.”
Inga ränteavdrag eller ROT-avdrag till det ägda boendet i Finland. Så Timbro vill öka stödet till hyresrätten och avskaffa det till det ägda boendet!
Helsingfors visar att hyresmarknaden kan fungera | SvD Ledare
Kris i bostadsfrågan
Jag vill rekommendera en nyutkommen bok: Kris i bostadsfrågan – för en solidarisk bostadspolitik. Den är skriven av forskarkollektivet Fundament. “Sverige behöver att nytt, socialt och klimatanpassat bostadssystem. Men ett sådan kan bara åstadkommas genom radikala förändringar. Utifrån en genomgång av över hundra års svensk bostadshistoria analyserar Kris i bostadsfrågan orsakerna till och konsekvenserna av att bostadens bruksvärde helt har kommit att överskuggas av dess bytesvärde, och föreslår hur den pågående krisen – med radikala förändringar i politik, finans och byggande – skulle kunna demonteras och utgöra grunden för ett nytt bostadssystem, där alla människors behov av ett hem står i centrum.” Även om du inte håller med om allt som står i boken kommer den att ge dig nya och uppfriskande idéer av vad som behöver göras. Köp och läs den!
Sven Bergen's blogg 