Ordet marknadsekonomi används ofta slarvigt, eftersom man ofta tänker sig att en marknad alltid kommer att fungera ungefär som den gör idag. Men oavsett ekonomiskt system kommer det alltid att finnas marknader. Patrik Witkowsky poängterar i sin bok den viktiga skillnaden mellan kapitalism och marknadsekonomi. ”Kapitalismen bygger på att människor hyr ut sig själva till företag och underordnas styrelser de inte har något inflytande över. De har inte heller någon rätt till resultatet som skapas, endast en lön. Marknadsekonomi innebär att företag konkurrerar med varandra på en marknad. Den ekonomiska demokrati som jag förespråkar syftar till att succesivt avskaffa uthyrningen av människor, inte marknadsekonomin.”[1] Personalägda eller demokratiska företag är företag som ägs av personalen i företaget. I dessa demokratiska företag tillsätter personalen företagsstyrelsen enligt principen ”en person, en röst” och bestämmer över hur företagets resultat ska användas. Delas ut till personalen, återinvesteras eller en kombination.
Det är svårt att genomföra i Sverige, eftersom de anställda sällan har tillräckliga resurser för att köpa företaget. Personalförvärv av företag bör göras av en juridisk person, en stiftelse, en ekonomisk förening eller ett aktiebolag. Den juridiska personen bör kunna låna till köpet med företagets tillgångar som säkerhet, vilket inte är möjligt i Sverige idag. Bestämmelserna inom bolagsrätt och skatterätt är ett hinder.
”Företagen borde”, som Owen D. Young uttryckte det, så småningom ”tillhöra de människor som ger dem sina liv och ansträngningar”, vilket skulle innebära en framtid ”utan några hyrda människor”. För att förverkliga den här typen av visioner utarbetade affärsjuristen Louis O. Kelso på 1950- och 1960-talet de första modellerna för Employee Stock Ownership Plan (ESOP). De beskrevs i boken The Capitalist Manifesto från 1958. De byggde på att de anställda bildade en fond (trust) som tog ett lån med företaget som säkerhet. De lånade pengarna användes sedan för att köpa de tidigare ägarnas aktier. Företaget gjorde regelbundna avsättningar till personalfonden, vilka användes för att amortera ned lånet…. Upplägget var hämtat från rikskapitalindustrin där kapitalstarka investerare köpte företag via så kallade belånade förvärv (leveraged buyouts). Det innebar att de använde tillgångarna i det förvärvade företaget som säkerhet för lånet som användes för att genomföra affären.” [2](ESOP) som anställda kan använda för att köpa ut en tidigare ägare gynnas av lagstiftningen i USA sedan mitten av 1970-talet.
Hade vi haft en sådan lagstiftning hade kanske Volvo ägts av de anställda och inte av ett kinesiskt företag. Det gjordes försök av anställda i Sverige men bestämmelserna inom bolagsrätt och skatterätt var ett hinder. I Sverige är personalägda företag därför sällsynta jämfört med i andra länder. I Sverige skulle vi kunna ha en lag som gav anställda förtur om ett företag ska säljas. Man kan även tänka sig skattelättnader för ägare av företag som säljer till personalen i form av sänkt reavinstskatt.[3] Denna modell skulle också kunna garantera fortlevnaden av företag där ägaren/ägarna inte orkar längre, men vill att företaget ska fortleva. Fler personalägda företag kan vara ett steg mot en ekonomisk demokrati. Det är en marknadsekonomi där de flesta företag ägs och styrs demokratiskt av dem som arbetar i dem
[1] Patrik Witkowsky (2024) Vi kan styra oss själva – En bok om ekonomisk demokrati, Atlas. s. 236-237
[2] Patrik Witkowsky (2024) Vi kan styra oss själva – En bok om ekonomisk demokrati, Atlas, s.321.
[3] W. s 224

